Stig till toppen av världen

Jag bevittnade precis Kasper gny till i sömnen och stoppa tillbaka nappen på egen hand. Jag stod beredd vid sänggaveln för att assistera som förr, men insåg att jag inte behövdes längre. Han har lärt sig ett knep för att trygga sig själv, utan mig. En litet myrsteg av självständighet som får mig att känna både stolthet och vemod. I ett ögonblick senare behöver han inte min hjälp längre för att bära sin väska till förskolan. Men fram tills det ögonblicket ska jag försöka vara i nuet, i alla andra situationer då han behöver mig för trygghet. Alla situationer som inte involverar en napp.

Mammas hjärta

Ibland är en bebis resultatet av en 9 månaders graviditet präglad av längtan och väntan. För mig var en bebis resultatet av en dryg 50 månaders graviditet. 50 månader, över fyra år, av längtan och väntan. När jag för tredje gången i mitt liv tog ett positivt graviditetstest försökte jag ta det med ro. Inget spex för Johan, inget lyckorus som svämmade över och inget googlande efter barnvagnar. När jag stod ensam på en parkering vid Lager 127 i v. 5 och upptäckte att det inte var havsvatten som rann ur mig efter badet utan blod höll jag först på att krocka bilen, men sedan blev jag mer likgiltig och konstaterade snabbt att nu blev det missfall igen. Såklart. Jag hade liksom inte förväntat mig något annat. Det var nästan skönt att vara inställd på missfall, för det minskade den bottenlösa och fruktansvärda besvikelsen och ångesten som jag fått känna tidigare.
Jag berättade för Johan och Hanne (Den sistnämnda eftersom hon frågade mig oavbrutet hur det gick) och försökte sedan sluta tänka på det. Men så slutade det blöda, och ingenting hade kommit ut. Jag ville inte hoppas men förstod ju att det var något som inte stämde. Jag bokade in en första tid hos spec-mvc och sa direkt på telefon att jag trodde det blivit missfall men behövde få det konstaterat med ett ultraljud. Det dröjde 2-3 veckor av ovisshet innan besöket och väl på plats sa jag igen till läkaren att det förmodligen var ett missfall. Hon gjorde då något som jag är så tacksam för. Så fort hon satt in ultraljuddsstaven, efter vad som kändes som två sekunders undersökning, utbrister hon "Det ser bra ut!" Sedan visade hon hjärtslaget och jag skrattgrät över ungen som skulle sluta skrämmas så.

Det dröjde dock ungefär halva graviditeten, till efter rutinultraljudet, innan jag började slappna av och tänka att det blir kanske en bebis av det här. Det hade varit ett sådant fokus på att bli gravid och fullfölja en graviditet att jag nästan glömt bort att tänka på vad som kunde komma därefter.

Och tillslut kom han. Mammas hjärta. Just där och då när han lades på mitt bröst kunde jag bara tänka, med ögonen stängda och huvudet överdoserat av lustgas; "Vad tung han är!". Han var visserligen tung, men jag kände mig snuvad på den känslomässiga konfettin. Så många förlossningar som jag hade sett på tv och gråtit av lättnad och lycka till varenda en. Att jag inte lyckades gråta av lycka till det finaste som äntligen, äntligen hade kommit. Som hade kommit till MIG, till OSS.

Nu efter 8 månader kan jag gråta av lycka. Det räcker att titta på bilder från förlossningen eller som idag gå till BVC för första gången på två månader och bli nostalgisk eftersom vi hängde där varje vecka i början. Dagar med honom som är fyllda av skratt, tankspriddhet, frustration, förrvirring, nyfikenhet men som alltid rundas av genom att jag ligger jämte honom när han sover och bara känner mig varm och lycklig. "Väck honom inte!" halvväser Johan i mitt öra när jag om kvällarna stryker Kasper över ryggen så att han drar in fötterna under rumpan. Hur är det möjligt att inte röra det finaste som finns? 

Jag önskar så innerligt att jag hade kunnat få visa den bilden för mig själv för 50, 30, 20 månader sen. Jag önskar att jag hade kunnat lindra den fruktansvärda ovissheten. Det kommer alltid finnas kvar som en period i mitt liv, men jag vet att den perioden kommer överskuggas och blekna bort och ge plats åt honom. Mitt liv med honom. Mammas hjärta. Jag älskar dig mer än allt. 

Regnbågsfamilj utan regnbåge

Jag hade ett högst förvirrande samtal till Radiotjänst för ett par veckor sedan;

"Ja hej. Jo.. eh... Jag tänkte på den här fakturan som jag ska betala nu. Den ska gälla för Rådjursvägen 14. Ja, jag bor alltså inte kvar där men min sambo gör det så jag ska fortsätta betala för den adressen. Han ska alltså inte få någon extrafaktura nu bara för att jag flyttar.
Ja. Och sedan på Distansgatan där jag bor nu ska jag inte betala någon tv-licens, för det gör redan personen som jag bor med."

Samma sak med hemförsäkringen. Nu var vi tvungna att teckna två separata. Jag ifrågasatte både Folksam och LF varför jag inte fick stå med på Hanne och Mikaels försäkring då man kan tycka att "gift, sambo eller närstående släkting" borde innefatta syskon. 
Tydligen betyder "närstående släkting" barn.
Jag fattar inte hur Anja kunde få ut så mycket pengar på min drulleförsäkring när vi bodde ihop.

Eller jo. Det gör jag kanske.

On top of the world

Tecken på successivt förändrad sinnestämning:

* Från att inte lyssnat på musik på flera månader till att inte klara av en enda bussresa utan det.

* Från att inte ha uppdaterat instagram/facebook mer än då och då för att visa mormor att jag lever, till helt plötsligt dagliga uppdateringar om ingenting.

* Från att sitta på toan på jobbet och lipa i en kvart till att glömma bort att gå på toa.

* Från att tröstäta ett par gånger i veckan till att inte vara sådär jättehungrig (men såklart fortfarande äta ordentligt, diabetes duh!).

* (Ny bubblare): Från att slita sönder nagelbanden till att måla naglarna och sätta på ringar.

Detta är helt okej så länge jag sover okej och inte börjar känna mig jagad av trafik.
Sju timmar i natt är en framgång tack vare att jag fick sova på Johans icke-fönster sida 😊 Sen är det ju helg också ❤

Veckan som varit har förmodligen varit den mest produktiva hittills i mitt yrkesliv;

- Veckohandläggare i nyöppnad LVM-utredning (Har aldrig jobbat med detta tidigare). Telefonsamtal, sjukhusbesök, skriva, skriva, skriva. Tack och lov inget beslut om omedelbart (än).

- Lyckades avstyra ett omedelbart LVU efter att ha övertalat en motvillig förälder till samtycke.

- Skjutsat en grabb för att hämta sitt pass hos sin förälder.

- Kommunicerat en färdig utredning.

- Kopierat och gjort om en utredning där insatsen hade gått ut. Uppföljningsmöte med samma familj. (Detta var inplanerat i kalendern sedan tidigare och kändes dumt att avboka när man försvinner om en vecka)

Och eftersom jag fått mycket stöttning och iallafall lite beröm från både kollegor och chefens chef, tror jag att detta genomfördes hyfsat rätt.
Det är skönt att känna att man förtjänar sin lön. Det kände jag definitivt inte i vintras när jag satt och grinade på toaletten en kvart.

😊

Nu blir det stimulifri frukost i solen. Johan tar längre sovmorgon ❤

Snällhetsmagneten; är jag som mormor?

Nu har jag äntligen förstått vad Johan har gjort med mig.
Han har gjort så att jag dras till snällhet. Jag tycker "snällhet/vänlighet" är attraktivt, nästan som en dragningskraft.
Alltså motsatsen till att dras till (på pappret) snygga bad boys eller fuckboys som kidsen så gärna säger.

Så här har det inte alltid varit (helt uppenbart om man ska kolla på tidigare erfarenheter/relationer innan Johan smög in i mitt liv).

Jag kan tycka att personer som "ser" snälla ut är snygga, och om de sedan även är snälla så är det attraktivt. Nu när jag tänker efter så såg ju faktiskt E snäll ut (rådjursögon-effekten) och att han var kontrollerande, svartsjuk och förminskade mig var ju något som visade sig senare.

Sedan är ju Johan även rolig, omtänksam, trygg och lite tofflig. Det sista vill jag dock hävda är självförvållat. Ett mycket vanligt meningsutbyte hemma är nämligen:

"Hur/var/när/på vilket sätt vill DU göra detta Johan?" (Jag ställer alltså inte alla frågor på en gång utan försöker bara variera mig för att få ett vettigt svar)

"... Nä...det spelar ingen roll. Bestäm du!"

Och för att vi inte ska fastna i diskussioner i nivå med  "vad ska vi äta idag?" så bestämmer (oftast) jag.

Men jag älskar honom ändå. Och han är den person (efter möjligtvis mamma) som älskar mig mest i hela världen.

Och bara därför hittade jag en bild där han inte ser snäll ut utan bara snygg❤

Fattas mig så det skär i bröstet

"För den som aldrig varit ofrivilligt barnlös tror jag inte att tre år låter särskilt länge. För oss som är på den här sidan, inte den andra sidan där barnen växer, börjar förskolan, lär sig cykla, är det oceaner av tid. Flera barn som inte fötts. Våra barn. Den ständiga tomheten. Tystnaden som gör sig påmind då och då. Att livet står stilla men rusar iväg utan att något händer där man allra helst vill att det ska ske en förändring. Passa på att resa! Passa på att njuta! kan det heta från andra sidan. Hur njuter andra människor när de är sorgsna, när livet känns som ett stort, svart kaosmoln? Passar de på att resa jorden runt och dricka paraplydrinkar? Njut!"

I cybervärlden går det att hitta tröst, förståelse och igenkänning kring ämnen som inte direkt är något man droppar på fikarasten. Jag vet inte om det är jag själv som skapar mina egna sociala spelregler och illusioner i huvudet eller om det faktiskt är så att vissa saker samtalar man inte om i vissa sammanhang. Psykisk ohälsa, ofrivillig barnlöshet, anhörigas och ens egna bravader.

Jag kan dock inte låta bli att utmana ibland när jag känner mig på gränsen till provocerad. När en kollega debatterar för att all sjukvård ska ske inom offentlig regi så håller jag till största del med. Men så kan jag säga; "Fast jag kan förstå om folk är riktigt desperata och vill få hjälp snabbt att de tar till privat sjukvård om de har möjlighet".
Då svarar hon "Men har man så stora behov så ska man inte behöva köpa sig före i kön. Behovet går före plånboken"
Och då säger jag att idag kanske verkligheten inte ser ut så. Idag får du vänta minst tre månader på att få en kontakt till psykiatrin, så att du redan hinner trilla ur din hypomani efter att ha förstört människor omkring dig. Idag får du vänta upp till ett år på att påbörja en IVF-behandling.
"Då kan jag förstå" säger jag "att de som har möjligheten och är riktigt desperata öppnar sin plånbok och kör en privat behandling snabbare för 40-50 000 kr."

Då bli det tyst en kort sekund och jag känner att jag kanske har avslöjat lite väl mycket kunskap i ämnet. "Hm, ja" säger hon och jag inser att en 26-årig tvåbarnsmamma förmodligen inte har samma perspektiv. Men jag vet inte, för jag känner henne inte så väl.

Självklart handlar det om behov. Men vem ska avgöra hur pass stort behov just ditt är? Är det större än någon annans? Ska du vänta och chansa på att någon utomstående ska bedöma ditt behov utifrån en egenremiss med tre månaders vårdgaranti eller tar du saken i egna händer och bokar in ett läkarbesök nästkommande dag på en privat klinik?
Det handlar om behov i kombination med desperation.
Det handlar om en tomhet som jag har burit med mig i 2-3 års tid och som nådde sin kulmen för snart ett år sedan. Jag är kvar på den kulmen, och bearbetar hur jag ska komma därifrån.
Vänner, nära & kära, resor, jobb är en del. Den andra delen är att få en chans till. Jag kommer inte ifrån det. Det går så långt att jag frågar Johan om vi inte ska gifta oss ändå, inte bara för vilket sjukt kul bröllop det skulle bli, utan också för att det är ett krav för att få adoptera.

För att dra en liknelse kring tomheten så blev jag totalt förstörd när Skrutten försvann. Det var en tomhet och sorg som åt upp mig inifrån. Det som fick mig ur den tomheten och sorgen ett år senare var en katt som heter Smira.

Purr purr purr

Soft kitty, warm kitty, little ball of fur. 

Happy kitty, sleepy kitty, purr purr purr 🐱

Barn är ett folk och de bor i ett främmande land

Fyra oberoende orosanmälningar inkomna inom loppet av tre veckor. Möten med en kuvad och en helt obegriplig förälder och inledd utredning från och med igår.
Denna fina och fantastiska tjej och denna obegripliga och verklighetsfrånvända förälder.
Hur ska man kunna lämna utan att veta hur detta ska lösa sig?

"Jag reder ut det här!"

Johan häller i typ en deciliter maizena eftersom såsen aldrig blir tjock.

"Men såsen tjocknar ju inte förren det blir varmt"
"...Jaha."

❤

Ödets lotteri

Samma dag som jag och kollegan blev påkörda bakifrån av en lastbil på E4:an var det en småbarnspappa som några kilometer därifrån frontalkrockade med en lastbil.
Vi klarade oss i princip oskadda.
Han dog omedelbart.

Sedan dess har jag varje dag med bussen åkt förbi en minneslund vid viltstängslet på E4:an. 

Det är fruktansvärt att tänka på de barnen. Jag försöker istället känna mig tacksam över vilken tur vi hade och att det gick bra för oss. Både för mig, kollegan och hennes pyre i magen.
Nästa vecka blir det långkörning med henne till Boden igen.

Nu är det vår och det kommer gå bra.

Noterar

Idag har jag haft mycket att göra. Det känns gott i kroppen och hjärtat.
Det är skönt att ha mycket att göra som inte enbart innefattar att sitta och skriva, skriva, skriva i sin ensamhet.
Möten, förhandsbedömningar & dagjour. Det aktiverar hjärnan på ett helt annat sätt och det känns bra. Och så härligt med kollegor som stöttar upp! De där som erbjuder hjälp innan man ens hinner öppna munnen själv eller kasta en blick av förvirring.

Inte för att jag har löst några världsproblem idag, men jag känner att jag ändå har gjort det jag kunnat och jag har gjort mitt bästa för att hjälpa.

Och jag ser faktiskt lite fram emot att få fortsätta med det imorgon.

Nu ska jag iväg och lägga en del av mitt oväntade pengaöverskott på privat sjukvård. Hälsan först osv.

Hittat på kattutställning

I brist på behov av en riktig barnvagn kanske man skulle skaffa en sådan här istället? Kompensationstänket och galghumorn försöker uppenbarligen hjälpa mig med bearbetning.

Jag har dock mycket svårt att se hur Psycho skulle acceptera en promenad i en sådan utan att tjuta konstant. Förstår inte vad utställarna har drogat sina katter med för att de ska ligga och sova så obrytt i sina burar eller bli dragna i som en klump gelé vid uppvisningen.

Fina var dom iallafall.

Bara ett sms bort

Han vet hur han ska städa bort inneboende panik och lätta på tyngden i hjärtat ❤

Känslorna släpper, samtidigt som de värdefullaste människorna finns kvar.

Kabul vs. Umeå

Efter en finfin helg med fotande, påskbrasa och underbara mängder god mat var det tungt att sätta sig på planet tillbaka igår kväll. Samtidigt blev jag ganska irriterad på mig själv som lipar över Umeå när afghanerna tvångsutvisas till Kabul från exakt samma flygplats. Känslan av att inte komma hem har olika betydelser och konsekvenser i praktiken.

Jag kan inte uttala mig om Kabul, eller om Afghanistan heller för den delen. Det är ganska dumt att göra i och u-landsjämförelser när jag enbart har en i-landsinvånares perspektiv.
Hursomhelst. Det jag vet är att Norrland inte är mitt hem.

Det blir så tydligt när jag jämför min skärtorsdag med annandag påsk. I torsdag och fredags när vi körde genom stan satt jag och tänkte på alla saker jag ville göra. "Åh, vi kan spela frisbeegolf igen, åh picknicka och pokémona i slottskogen, åh skaffa nytt kort på nordic wellness, åh börja buggkurs med Anja, åh komma hem och lägga sig i soffan och kolla på Bonde söker fru." Vi åkte förbi socialkontoret i Mölndal och vanligtvis brukar jag inte vilja åka förbi min arbetsplats när jag är ledig (har alltid varit så oavsett jobb). Men då blev jag bara glad och kände mig peppad på att gå in genom dörrarna igen. Lisa har sagt till mig så många gånger "Jag känner ingen som älskar sitt jobb så mycket som du gör". Det ligger nog något i det.
Känslan var hursomhelst god, hoppfull och hemma.

Men så passerade dagarna som de alltid gör och slutligen landade planet i Umeå igen på annandagen. Umeå känns som en fin och spännande stad att komma till över helgen på besök. Det ger en god och hoppfull känsla. Tills du inser att helgen redan är förbi och det här inte är ett besök. Det här är där du bor. I en stad som inte är ditt hem. Och du inser att det där du intalade dig själv om för ett halvår sedan, att en person kan vara ditt hem, det stämmer inte riktigt. Då byts den goda och hoppfulla hemkänslan ut mot ångest istället. Men det går att hantera den genom att räkna ner dagarna. Och försöka fylla dem med fler resor till Göteborg, utflykter med Johan och besök av svärföräldrarna.

Idag var det väldigt lungt på kontoret och många inklusive chef var borta. Jag fick en kram om hjärtat när min äldre kollega som jag delar rum med sa att jag låter trygg och har ett så varmt bemötande mot människor. Hon har tidigare sagt att jag skulle ha passat bra med det här jobbet. Det känns skönt att höra som ny; att bli bekräftad i sådant som man kände sig bekväm i på sitt gamla jobb. Vilka fantastiska kollegor det är häruppe. Så annorlunda mot Mölndal, men så lyhörda, trygga och kompletterande varandra. Jag har haft tur som fått träffa dem och mitt bland överrepresentationen av alla negativa känslor kommer de vara ett varmt minne från Norrland.

Den saknade generationen

"Ha inte så bråttom! - kommer många att ropa och veva med armarna. Kanske känner du dig dum då. Girig. Men i själva verket handlar det kanske inte om att få ett barn i morgon. Utan om rädslan för att aldrig någonsin bli förälder. Om någon kunde försäkra dig om att du kommer att få ett barn om sju år, skulle du kanske coola ner, boka en resa till Mexico, slarva bort några ägglossningar. Men det finns inga garantier. Och det är det som gör ont."

Jag tror det är bristen på hopp som gör skillnaden mellan att sakna något du redan har och att sakna något du aldrig har haft.

Jag saknar mina vänner. Den saknaden innehåller längtan och en delvis skön känsla av vetskapen att vi kommer träffas snart igen. Vi kan göra upp planer och vi kan ta saker som det kommer.

Jag saknar ett liv jag hade velat ha idag. Den saknaden är inte skön någonstans. Den saknaden är vemodig och tung. Den sträcker sig över så många dimensioner och delar av ens vardag.

Jag vill inte fastna i den känslan men det är så svårt när jag inte har mitt hem, och allt som det innefattar, som kan distrahera mig.
Jag sitter på jobbet och orkar just nu inte att dokumentera ett utredningssamtal. Att sätta sig in i ett barns vardag, uppväxt och relationer är spännande men känns också tungt. Jag börjar reflektera över mitt eget liv, min uppväxt och en tid som aldrig kommer tillbaka. En tid som jag heller inte får uppleva på nytt genom nästa generation som aldrig kom.
Jag inser att det inte passar mig att jobba inom det här området just nu. Inte när mitt eget liv känns så skört. Jag vill tillbaka till mitt jobb som var spännande men där jag också kunde känna en viss distans till mina egna känslor.

Jag behöver komma hem med Johan. Planera en resa, vara med Hanne och Mikael, träffa vännerna, komma tillbaka till jobbet, aw och frukostfikor med kollegorna, fortsätta dansa och yoga, gå på volontärpass med polisen. Det där som är välkänt och tryggt.
Då kanske jag successivt kan lämna den här dimman av snurrande tankar kring livet jag ville ha. Kring livet jag aldrig fick men eventuellt, möjligen kommer få så småningom.

Och istället, med en liten känsla av hopp, kanske jag kan lära mig att uppskatta livet som det är.

Lokalsinnet

"Längst upp på Kungsgatan.. Är det vid Poseidon eller?

Nu märks det att Johan har varit norrlänning för länge 😁

Idag har vi vart på arena och sett SM i längdskidor. Snart blir det Pinchosmat innan Skönheten och odjuret ❤

Lite gott i själen

Samlade på mig massa ångest i den tomma lägenheten i förmiddags och försökte tappa det längs vägen när jag tog mig ut för en pokémonpromenad.

Gick längs med älven och tog sedan en kaffe och smörgås i solen. Det börjar smälta ute nu och det värmde gott. Pratade i telefon med Evelina den fina och Hanne och kände efter det att energin höjdes. Noterar, noterar, noterar för det är så otroligt skönt när ångest släpper för ett tag.

Imorgon kommer Johan tillbaka vilket höjer temperaturen i hjärtat! Då ska vi ta en utflykt till skulpturparken och sen ska jag fixa tacopaj till middag ❤

"Det är inte värt det"

När en kollega som du har kännt ytligt i två månader poängterar att du har verkat ledsen emellanåt är du kanske inte så bra på att hålla masken som du tror.

Hon är från Stockholm och har själv flyttat runt en del. Och äldre, vilket gör att orden fastnar lite lättare.
Man måste få må bra, men detta kommer alltid ha varit en bra erfarenhet. På flera sätt.

Nu ska jag iväg och dansa. Det känns bättre för stunden och jag håller fast vid varje ögonblick av välmående.

"Det är inte värt det". Att må såhär. Jag vet ju det men jag är så orimligt envis, ambitiös och planerande. Jag vill alltid göra mitt bästa och kämpa. Men vad definerar det bästa?

Om några månader ska jag klappa mig själv på axeln. Inte bara för allt jag lyckades ordna under hösten och att jag vågade lämna allt. Jag ska klappa mig själv på axeln för att jag vågade tillåta mig själv att ge upp och komma tillbaka.

❤❤❤

Socionomhjärtat

Jag blev bara så rörd idag av en liten sak som en kollega gjorde för mig.
Efter bilolyckan i torsdag gav hon mig först en stor kram idag på morgonen och frågade om jag hade suttit i en bil igen efter det hände. Eftersom jag inte hade det tog hon med mig ut på en liten roadtrip i Robertsfors i hennes bil för att jag inte skulle riskera att utveckla någon slags rädsla inför bilåkandet. Maddes bil-terapi helt enkelt. Hon uppmanade mig även att köra lite och det gick ju bra.
Men att hon tog sig den tiden med mig och var så genomgo och trygg.
Det kändes å ena sidan väldigt fint och bra. Å andra sidan ville jag bara öppna upp mig och berätta om allt annat runt omkring som får mig att må dåligt.
Jag gjorde inte det. Det räckte att säga att fysiskt mår jag bra, men psykiskt sådär. Jag vågade berätta att min hemlängtan kändes av mer efter olyckan. Och det var det många som förstod.

Ett steg i taget.

De små sakerna

Det är fortfarande januari men nu är det ljust när jag kommer till jobbet på morgonen och solnedgång när jag åker hem (iallafall med 16:15-bussen).

Längtar hem till min roman nu, You had me at hello.