Ack den ironin

Jag tycker jag brukar vara bra på att passa tider i vanliga fall... 😧

Mot kanalen! 😊

Argumenterar med mig själv

Det är förmodligen svårt för vanligtvis optimistiska och alerta personer att tillåta sig själva att vara ledsna. Då menar jag alltså att vara ledsna längre än sisådär en vecka eller två.

Det är så fruktansvärt uttröttande att vara ledsen. Att gråta, ha en klump i magen som släpper men sedan kommer tillbaka igen och att fortsätta oroa sig. Jag börjar så sakteliga att bearbeta detta med ilska istället. Fast ilskan riktar sig mot mig själv istället för mot själva problemet vilket jag inte vet om det är så sunt. Jag ifrågasätter exempelvis varför jag är så ledsen för att Johan skall flytta på fredag, när det finns familjer som splittras över hela världen för att aldrig mer få se varandra eller i bästa fall ha en sporadisk kontakt över telefon. Jag träffar dessa människor varje dag och blir ständigt påmind om det. Trots den vetskapen blir jag att ledsen över en flytt till Umeå, där vi har möjlighet att ringa varandra varje dag, skypa och hälsa på varandra minst en gång i månaden. 

*Ängel på axeln*: "Du skall inte jämföra dig med andra"

Jobbet har alltid varit en frizoon och en bra källa för distraktion, även genom tidigare mer eller mindre vardagskriser. Då är man helt plötsligt inte ledsen längre för jobbet är roligt och spännande och kollegorna är som en familj. De svårigheter som uppstår i jobbet känns mer som en utmaning och är ingenting som brukar göra mig ledsen på ett personligt plan. Det är verkligen skönt att känna så och förmodligen ganska nyttigt. 

Idag, dock, lyckades känslorna väldigt snabbt och oförberett läcka in i frizonen. När jag sitter och dricker morgonkaffe tidigt framför datorn hör jag chefen från köket som grattar en kollega i en annan arbetsgrupp. Hon har precis kommit tillbaka från semestern. PANG! Där kom klumpen i magen.

Jag vet redan att kollegan är gravid eftersom Jossan skrev det när vi hade sms-kontakt under semestern. Nu vet jag även att hon fick behålla sin, medan jag fick det inte. Den tidigare glada känslan för henne, att hon nog bara var några veckor före mig, byttes ut mot ångest och vemod.  

Jag puttar igen dörren, blinkar bort tårarna och fortsätter gå igenom mailskörden.

Ett par timmar senare är det 10-fikat. Det tar fem minuter sedan orkar jag inte sitta bredvid henne längre. Det är inte ens någon som pratar om det, men det känns ändå så otroligt jobbigt. Jag låser in mig på toan och är så arg på mig själv! Så arg. Blinkar bort tårarna och tvingar bort klumpen. Varför ska jag känna såhär gentemot henne som inte har gjort någonting mot mig? Hur kan det vara så svårt att vara ledsen för sin egen skull men samtidigt också vara glad för någon annans? Det är helt ohållbart att jag ska fortsätta känna så här när jag vet att ytterligare en bebismage kommer tillbaka från semestern snart. Och fler sådana lär väl komma efter hand med tanke på kön och åldersfördelningen bland personalen i stort. Jag.måste.lära.mig.hantera.detta. 

Suckar. Gråter lite. Andas. 

Efter hand inser jag att jag är alldeles för hård mot mig själv. 

Det får ta den tiden det tar. Och människor brukar ha en förmåga att förstå om man väljer att dra sig undan emellanåt. 

Att underlätta för polisen

Hanne berättar om gårkvällen när hon bevittnade sitt första grann-bråk ute:

"Jag läser ju så mycket FUP:ar nu så jag tänkte; det är bäst att ta upp mobilen och filma ifall det blir ett mord av det!"

När Pyret inte kunde stanna

2016-08-09

"Snälla, snälla Pyret. Stanna här hos oss. Vi älskar dig och vi längtar efter dig. Bara häng kvar och stanna hos oss. Det spelar ingen roll när du kommer. Du är välkommen när du vill; bara du mår bra och är redo. Kämpa på! Du klarar detta. Stanna kvar hos oss. Stanna, stanna, stanna. Snälla, älskade hjärtat. Snälla, snälla Pyret"

Tyst mantra i mitt huvud medan Johans hand vilar över min. Min hand i sin tur vilar på en mage som ser ut precis som vanligt.
Där en läkare en timme tidigare har sagt "Jag blir orolig, men jag säger inte att det är helt kört."

En knapp vecka senare är det konstaterat att det är helt kört. Och det lilla mantrat i huvudet hade gått till ett Pyre vars hjärta då redan hade gett upp flera veckor tidigare.

Men vi hade redan hunnit få se det. Vi fick se det slå innan det gav upp.
En mycket egendomlig, märklig men fantastiskt lycklig känsla att gå runt med två hjärtan i kroppen. Ens egna och ett litet, litet Pyres.

En otroligt tom, sorglig och orättvis känsla när ett av hjärtana ger upp och samtidigt lämnar det kvarvarande i ett total sönderkrossat skick.

Vi såg ditt hjärta slå.

Det här är en fas att kämpa sig ur som kommer lyckas tillslut. Men vi såg ditt hjärta slå. Hur kan jag känna något annat just nu än att du fattas mig? Hur kan jag stå emot behovet av att få ha två hjärtan i kroppen igen?

Jag har sett det, jag har upplevt det och jag kommer aldrig kunna glömma det.

Älskade, älskade Pyret ❤

Älskade, älskade Johan ❤

"Du sa att det är bra att gå vilse ibland"

När min somaliska pappa på jobbet citerar mig från ett samtal med tolk som vi hade för ett halvår sedan.

Paret hade då varit i Sverige i ett par månader och beskrev sig själva som både blinda och döva i det nya landet. Det är lätt att förstå men omöjligt för mig att relatera till. Den känslan att komma till ett nytt land när man närmar sig pensionsåldern. De sa att de behövde en vägledare och bad mig om hjälp.

Trots att detta är en familj som jag har hämtat på Landvetter, följt med till Skatteverket, banken och med tolk öppnat brev åt så kunde jag just då inte ordna en vägledare åt dem .

Vi hamnade därför i en diskussion kring att våga. Våga själv utforska närområdet,  våga själv åka spårvagn och våga själv handla i affären. Vad är det värsta som kan hända? Det är inte farligt att gå vilse. Ibland är det bra att gå vilse, för att våga försöka hitta rätt.

Nu hittar de rätt ibland. De behöver fortfarande mycket stöttning men gör framsteg utan att de själva kanske märker det.
Nu ska de få en ny handläggare så jag får följa deras utveckling på avstånd.

Jag tror inte att paret kommer lära sig svenska eller någonsin få ett jobb i Sverige, men jag hoppas att de kommer kunna följa och stötta sina barn. Och jag hoppas att de kommer finna nya vänner, ett sammanhang och en känsla av att det nya landet också är deras hem.

Tillsammans är vi oslagbara

Jag trodde verkligen inte att jag skulle få uppleva den där sammanhållningen igen som man kände i BK-gänget under heltidsarbetet 2009/2010.

Kollegorna då var som en familj som man umgicks flitigt med, även utanför jobbet. Det föll sig väldigt naturligt då alla var unga, pigga, festglada och kollektivt hatade arbetsuppgifterna och cheferna i smyg.
Den där sammanhållningen kände jag inte av senare under studietiden. Jag vet att jag var lat med att verkligen lära känna nytt folk eftersom jag var kvar hemma i Göteborg.
Jag kände inte heller av den där sammanhållningen på mitt sommarvikariat på boende. Det var så knepigt för de andra vikarierna var verkligen trevliga, roliga och någorlunda lätta att identifiera sig med. Men det blev på något sätt konstigt att föra vidare den relationen utanför jobbet. Det föll sig inte riktigt naturligt. Kanske berodde det på att vi var just vikarier som ändå skulle skiljas åt till hösten.

Men nu. Sju år efter BK-erans höjdpunkt upplever jag den där sammanhållningen igen.
Vi är ett härligt gäng ganska olika individer som stöttar och kompletterar varandra perfekt både yrkesmässigt och privat.
Samtidigt som vi jobbar med något fantastiskt.

Det känns underbart.

Bästa gänget va

Spontan aw med några kollegor på Moon Thai. Så gott med stark mat, vin och befogat babbel. Och bästa Caisa som har bytt jobb men fortfarande är kollega eftersom hon är kvar i Mölndal. Grymt ❤

Annars försöker jag inte fundera över eventuell flytt till hösten som mycket väl kan bli verklighet. Maj har svar 😊