"Tecken på hypomani är att personen är upprymd, optimistisk och pratsam, ofta också skarpare med förbättrad koncentration och kognition, snabbare tankar och fler idéer. Många blir driftiga, målorienterade och produktiva." "Minskat sömnbehov är den pålitligaste indikatorn för sjuklig hypomani. "Enstaka hypomana drag är inte problematiska." "Individen själv tycker ofta att allt känns väldigt bra."
"Bipolär sjukdom i sig ärvs inte men det finns genetiska sårbarheter som med tio gånger förhöjer risken för förstagradssläktingar (förälder, barn, syskon) att utveckla sjukdomen, jämfört med personer utan bipolär sjukdom i släkten,[15] eller slumpvis utvalda individer."
Man skall absolut inte självdiagnostisera sig via Wikipedia, men det var efter att Hanne sådär i förbifarten påpekade att jag verkade lite hypomanisk som jag fick ord på tidigare tankar. Jag har alltså självinsikt (vilket jag även har fått höra av andra), då jag trots allt funderat på vissa...beteendeförändringar som skett i mindre skalor den senaste tiden. Jag pratar till exempel mer ofta med främlingar på gymmet, bussen i affärer osv. eftersom jag känner mig så himla käck, glad och social. Jag kan sitta tyst på bussen och studera människor och tänka "Människor är så komplexa och intressanta. Jag älskar er!". Beteendet ovan har varit uppskattat på min praktikplats, men vår ljudtekniker Niklas sa så sådär med glimten i ögat att jag var citat "Smart, men jobbig". Vilket jag öppet höll med honom om. Jag är liksom lite överallt.
Sömnbristen påverkar ju dock mitt blodsocker, och jag har flera dippar och höjningar varje dag så hjälp behöver jag ju få.
Men jag vet inte om det finns så mycket att göra åt saken en söndag kl. 05.50. Jag har alltså sovit, men vaknade pigg nu. Bara det säger ju något.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar