Jag ville aldrig vara en person som kommer in en stund och sen snabbt försvinner igen.
Jag hade tidigare en bild av att jag skulle följa mina 96:or till den dagen då de var klara med socialtjänsten. Jag skulle vara med och stötta inför avslutet; tipsa kring boendesök och informera, allt för att försöka ge de bästa förutsättningarna till att de ska klara sig själva framöver. Som en 21-åring sa till mig i våras; "När jag går ut från dom här dörrarna idag Elise, då är det sista gången jag sätter foten på ett socialkontor".
Det går väldigt bra för de flesta med både skola, jobb och socialt nätverk. Största utmaningen är boendesituationen men det brukar också lösa sig till slut.
Sedan finns det ett fåtal som man har svårt att släppa taget om eftersom det känns osäkert om det kommer gå bra för dem. Någon som har konstant ångest över sin kvarlämnade familj. Någon som väljer en omotiverad yrkesutbildning för att tjäna så mycket pengar som möjligt åt familjen. Någon som inte anser sig ha ett eget värde som person.
Någon som behöver lång tid för att knyta an och lita på människor.
Någon i vars omgivning jag har sett viktig personal komma och gå.
För denne någon ville jag aldrig vara en person som kommer in en stund och sen snabbt försvinner igen.
Jag ville åtminstone, i det allra minsta, försöka avsluta mitt uppdrag med Någon på bästa möjliga sätt.
Det är svårt att acceptera att jag inte kommer göra det.
Vissa personer med vissa historier etsar sig fast i hjärtat. Men jag kan inte göra mer just nu än att lita på mina kollegor med chef, och bara släppa taget.
