Jag har haft lite svårigheter med att acceptera den självklara våldsaspekten som följer av att bli polis.
Johan visar mig nya grepp varje vecka och jag får agera testdocka med en skräckblandad förtjusning.
Eftersom jag själv inte brukar använda våld, blir jag nästan upprörd när Johan visar ett systematiskt, utstuderat grepp som orsakar smärta.
"Men om det kommer en tjej i min storlek. Varför ska ni använda så mycket våld då?!
Tänk om hon är psykotisk och inte vet vad hon gör??! Kan man inte prata först?!"
#socionom
Johan försöker förklara för mig att polisen bara använder dessa grepp när det verkligen behövs, och att en tjej i min storlek hade förmodligen bara blivit tagen i armen.
Det är ändå svårt att vänja mig vid att världens snällaste kille kommer bruka våld på det här sättet. Även om jag förstår att det självklart är en nödvändighet i många fall.
Efter att ha läst polisens vittnesmål från skolmassakern i Trollhättan börjar jag förstå Johan mycket mer.
Polisvåldet ska handla om att utrota ett hot, både för omgivningen och för en själv. Jag hoppas att han aldrig kommer behöva ställas inför en sådan situation. Jag hoppas att han aldrig behöver pressas så långt att han står inför att tvingas avsluta en annan människas liv. Jag hoppas att han aldrig kommer behöva hålla i ett barn som har utsatts för dödligt våld.
Men om han gör det kommer han kunna hantera det.
Jag känner ingen som är så mentalt stark som Johan. Han är en fantastisk människa och kommer även bli en fantastisk polis ❤
Hanterar ett jobb och ett lägenhetserbjudande under samma vecka.
+ sitt övriga liv som fortsätter som vanligt= Trött 😪
Har förövrigt insett att jag tar illa åt mig av människor som talar illa om min hemstad.
"uuh.. Göteborg är så stressigt. Och människorna är så stressade och otrevliga"
Man ba: "Okej. Är du medveten om att du pratar med en göteborgare just nu..? Känner du överhuvudtaget någon göteborgare eller är din referensram folk som springer förbi dig i Nordstan..?"
Nej, så sa jag inte. För jag är inte otrevlig.
Tack för kaffet liksom, din trångsynta norrlänning.
I kassan på Ica, Umeå busstation:
Äldre man med rullator: "Vet du vare posten ligger nuförtia?"
Elise: "Jaa... det verkar ligga ett postombud precis här brevid ICA"
Äldre man: "Jasså, göre de"
Kassörskan: "Ja de hare gjort dom senaste 15 åren vetu"
Äldre man: "Jasså ere så. Kan man betala räkningarna sina där då?"
Kassörskan: "Nä de har man inte kunna på många år vetu. Jag vet int hur du har gjort tidigare men nu fåru gå te banken."
Norrland ❤
Provar en lite för tajt pennkjol inför Ewes födelsedagsfirande.
Och det enda jag kan tänka är att det skulle ha varit en mage där nu som hade tagit emot 😔💔
Socialkontoret, strax efter lunch:
*Klonk, Klonk, Klonk klonkklonkklonk*
Ljudet av smattrande klackar mot korridorsgolvet som snart bryts av mot ett desperat rop på hjälp;
"Karro, Kaaarro! Faxen pratar med mig! Vad ska jag göra?"
Karro (som alltså är född lite tidigare på 80-talet och har faktiska minnen av faxar) reser sig upp med ett suckande skratt.
"Vad är det nu ni har gjort?"
Jag provar igen att skicka iväg bokningsbekräftelsen till kvinnojouren. Livrädd för att viktig sekretess ska spridas runt av denna obegripliga maskin.
Spänningen stiger och efter kopplaupptillmodem-ljudet hör vi igen ett "Hallå?" från faxen.
Scenen som utspelar sig därefter är fyra tjejer som står i ett trångt postrum och försöker förstå vart faxpratet kommer ifrån och vart "mikrofonen" sitter så att vi kan svara. I kör ropar vi "HALLÅ?!" utan någon respons. Karro trycker lite planlöst på några knappar. Jossan böjer sig ner och lutar örat mot sidan av faxen i ett hopp att denna monolog skall utvecklas till något annat. Hon informerar sedan om att vissa har sina faxar kopplade till sina stationära telefoner, vilket dock inte soc verkar ha.
Jag är nojig över att denna "Hallå" på andra sidan har hört vårt desperata babbel, men så verkar alltså inte vara fallet.
Jag förbannar Karro lite lätt i mitt huvud för att hon inte varnade mig för detta scenariot när hon gav mig lektionen "Fax for dummies".
Sedan bestämmer jag mig för att faxen är ett förlegat kommunikationssätt som snart kommer dö ut. Alltså är det onödigt att lära sig det.
Skickar iväg bekräftelsen som ett inscannat mail istället. Och fick även bekräftat att mystiska "Hallå" inte hade hört vårat desperata babbel.
