"Du sa att det är bra att gå vilse ibland"

När min somaliska pappa på jobbet citerar mig från ett samtal med tolk som vi hade för ett halvår sedan.

Paret hade då varit i Sverige i ett par månader och beskrev sig själva som både blinda och döva i det nya landet. Det är lätt att förstå men omöjligt för mig att relatera till. Den känslan att komma till ett nytt land när man närmar sig pensionsåldern. De sa att de behövde en vägledare och bad mig om hjälp.

Trots att detta är en familj som jag har hämtat på Landvetter, följt med till Skatteverket, banken och med tolk öppnat brev åt så kunde jag just då inte ordna en vägledare åt dem .

Vi hamnade därför i en diskussion kring att våga. Våga själv utforska närområdet,  våga själv åka spårvagn och våga själv handla i affären. Vad är det värsta som kan hända? Det är inte farligt att gå vilse. Ibland är det bra att gå vilse, för att våga försöka hitta rätt.

Nu hittar de rätt ibland. De behöver fortfarande mycket stöttning men gör framsteg utan att de själva kanske märker det.
Nu ska de få en ny handläggare så jag får följa deras utveckling på avstånd.

Jag tror inte att paret kommer lära sig svenska eller någonsin få ett jobb i Sverige, men jag hoppas att de kommer kunna följa och stötta sina barn. Och jag hoppas att de kommer finna nya vänner, ett sammanhang och en känsla av att det nya landet också är deras hem.

Tillsammans är vi oslagbara

Jag trodde verkligen inte att jag skulle få uppleva den där sammanhållningen igen som man kände i BK-gänget under heltidsarbetet 2009/2010.

Kollegorna då var som en familj som man umgicks flitigt med, även utanför jobbet. Det föll sig väldigt naturligt då alla var unga, pigga, festglada och kollektivt hatade arbetsuppgifterna och cheferna i smyg.
Den där sammanhållningen kände jag inte av senare under studietiden. Jag vet att jag var lat med att verkligen lära känna nytt folk eftersom jag var kvar hemma i Göteborg.
Jag kände inte heller av den där sammanhållningen på mitt sommarvikariat på boende. Det var så knepigt för de andra vikarierna var verkligen trevliga, roliga och någorlunda lätta att identifiera sig med. Men det blev på något sätt konstigt att föra vidare den relationen utanför jobbet. Det föll sig inte riktigt naturligt. Kanske berodde det på att vi var just vikarier som ändå skulle skiljas åt till hösten.

Men nu. Sju år efter BK-erans höjdpunkt upplever jag den där sammanhållningen igen.
Vi är ett härligt gäng ganska olika individer som stöttar och kompletterar varandra perfekt både yrkesmässigt och privat.
Samtidigt som vi jobbar med något fantastiskt.

Det känns underbart.

Bästa gänget va

Spontan aw med några kollegor på Moon Thai. Så gott med stark mat, vin och befogat babbel. Och bästa Caisa som har bytt jobb men fortfarande är kollega eftersom hon är kvar i Mölndal. Grymt ❤

Annars försöker jag inte fundera över eventuell flytt till hösten som mycket väl kan bli verklighet. Maj har svar 😊

Inget nytt under solen

När man vaknar till mitt i natten och har svårt att somna om. Johans förklaring när man uttrycker sin frustration är:

"Men man får bara vänta på John Blund. Han har ju så mycket att göra vid den här tiden. Han är nog någonstans vid Marklandsgatan vid det här laget.
Men han kommer."

Två minuter senare börjar han snarka och jag inser att John har kommit för Johan.
Han har tagit Johan med sig, men lämnat mig ensam kvar som vanligt.

😧😔❤

Delade värderingar

Jag och Johan hänger i soffan efter ett utmattande simpass. Ser på någon form av designprogram och jag beklagar mig för Johan hur orimligt snygga hem alla har. Det är dyr, perfekt nischad inredning och ständigt städat.

Sedan säger jag att jag inte vill ha ett sådant hem för då hade jag inte kännt mig hemma. Jag är varken design eller städad. Johan mumlar fram något och håller väl med.

Två minuter senare. Katten börjar slöslipa klorna på undersidan av köksbordet som står kvar i vardagsrummet efter lördagens beerpong.

Johan(tror att katten slipar på dörrkarmen): "Men nej, säg åt henne. Du vet hur det blev i den förra lägenheten"
Elise: "Nä, men det är ingen fara.. orka bry sig om ett 500 kr. bord från Jysk.."
Johan: "Jaha! Nämen det är ju lugnt.."

Man kan ju säga att det blir som lite naturlig shabby chic ❤

Hon säger, ta aldrig någonting för givet

Ett väldigt fint och läsvärt inlägg jag hittade;

http://caroline.vimedbarn.se/nar-sorgen-overgar-i-styrka/

Det finns 100 miljoner saker i samhället som är lite tabubelagda, som det kanske borde pratas mer öppet om. Eller åtminstone öka vetskapen och respekten kring hos allmänheten.

Jag förstod nog inte tidigare hur tröttsamma vissa genuint trevliga och nyfikna frågor kunde vara, förens jag själv blev den som förväntades svara.