Katter är fan guldkanten i tillvaron

Sitter och skrattar för mig själv.

Jag kom precis hem från sista utbildningsdagen och öppnade dörren till garren för att hämta ut gymväskan. Då sprang Psycho in där som de alltid gör fast de inte får. Jag tänkte då straffa henne lite smått genom att sätta upp henne på garderobstaket vilket ändå är ganska högt (ja, jag är elak). Det var liksom mest för att se hur hon skulle reagera eftersom hon är väldigt mesig och feg av sig medan Fröken hoppar upp där självmant och frivilligt hela tiden.

Jaha, jag hade fel. Inte fan blev det något straff utan snarare som en öppning till en värld som stackars  Psycho totalt hade missat till följd av sin blyghet. Nu får jag inte ner henne för hon vill bara tillbaks upp! Min lilla raring har trots allt en tiger gömd bakom sitt försiktiga skal <3

Försökte ta kort på händelseförloppet, men det gick sådär. Otroligt rolig att beskåda hursomhelst.

Puss

Så skönt att vara själv ibland

Har parkerat mig i soffan efter en händelserikt och lärorik dag. Då är det skönt att vara helt ensam (okej, katterna också men dom förstår min sinnesstämning och håller sig faktiskt lugna nu). Jag läser totalt meningslösa fjortisbloggar och lyssnar på chillmusik.

Gött ere!

Ikväll blir det Bodybalance, Johan jobbar sent :(

Puss <3

Ta min hand jag följer dig, vi skall åt samma håll

Idiot som inte kan stava rätt..

Det negativa med att plugga socionom är att du blir din egna, och andras, hobbypsykolog. Du analyserar omvärlden och hittar förklaringsmodeller för varenda litet beteende. Det behöver inte alltid vara något negativt i ens vardagsliv, men kan dock upplevas som...lillgammalt eller hur jag skall förklara. Jag minns som tonåring att jag kunde kläcka ur mig kommentarer som "men lägg ner psykologsnacket" till mamma när jag tyckte att det blev för mycket frågor om känslor. I den åldern visste jag iofs inte heller vad skillnaden var mellan en kurator och psykolog, men det är en annan historia. Nu är det hursomhelst istället jag som borde lägga ner psykologsnacket. Det är en konstig känsla det där, att börja bli på det sättet som man föraktade som trotsig (=oförstående?) ungdom.

En annan grej är att du blir din egna klient. Du söker inte hjälp utifrån när det egentligen skulle behövas för du tänker att du kan behandla dig själv. Egenmakt och salutogent perspektiv i all ära men jag börjar inse nu att allt går inte att hantera ensam. Det är ohållbart att vara helt själv i vissa tankar, men samtidigt fungerar det inte heller att belasta en och samma person i din närhet med dem. Containern kan faktiskt bli full.

Av den enkla anledningen har jag bestämt mig för att det är dags att kontakta någon utomstående. Hur jag skall ha tid med det när jag praktiserar typ 9-16.30 varje vardag plus Unga möter unga är en annan femma.. Det är hursomhelst dags att börja prata om och bearbeta någonting jag absolut inte ville prata om för ett halvår sedan. Inte med någon egentligen förutom J. Behandlingsmetoden hulka till Brighteyes (vilket förövrigt hjälper om man fokuserar på texten)/skriva anonyma blogginlägg/läsa på flashback/träna/tjöta hål i huvudet på johan som jag själv har kommit på, fungerar inte längre helt och hållet. Det är mycket jag vill kunna göra utan att behöva analysera det och minnas tillbaka. Och egentligen handlar det om flera händelser som skett under ett relativt kort tidsintervall.

Därför ger vi hälsan lite fokus nu och cuttar ner på den extrema självkritiken. Jag måste sova. Man skall vara snäll mot andra, men likväl även snäll mot sig själv.

Puss

Don't give up on me

Jag går och aktar mig för vintern
Och för gråten och den stora depressionen
Jag har liksom gömt mig i ett halvår under täcket
För att skydda mig mot ensamheten och tvivlet
Och mot tomheten efter explosionen


Vet inte när det är dags att börja prioritera sin hälsa och sådär. Känns som att jag skall explodera ibland, vilket går ut över andra.
Hade kul på Yaki da iaf, dansade sönder :-)

Men jag kan inte somna nu. Eller vill kanske inte. Det kan vara svårt att skilja på vilja och förmåga ibland. Okej, jag slutar flumskriva nu.

Pussgodnatt

Vad är meningen med att överdriva känslor hela tiden?

Åh igår hemma hos Hanne satt vi och pratade om gamla tider (och väldigt mycket annat också, haha). Jag saknar Backa ibland. Eller...inte Backa i sig utan känslan i Backa. Vi hade så otroligt roligt tillsammans. Och det handlade inte bara om att vi var unga, ansvarslösa och enbart festade hela tiden (även om det var ganska mycket så..) Det handlade om gemenskap, meningsfullhet, att äntligen ha fått ett jobb och att äntligen ha fått en lägenhet i Göteborg. Det handlade om en känsla som inte går att förklara mer än att den var Kick-ass!

Med det sagt menar jag inte att jag hatar mitt liv nu, för det och mina känslor kring det är definitivt också Kick-ass! Men om man skall jämföra har det hänt EXTREMT mycket med mig själv personligen och mitt liv på knappt fyra år. Det märker man framförallt i det här underbara inlägget från fina El pedros blogg;
http://fikusactivity.blogspot.se/2009/07/love-sex-magic.html?m=0

Nu sitter jag och J i soffan och myser med ett glas rött och kirrarna. Blir kanske spontandans på Gretas senare med fröken Rebecca :):)

Puss

Motsägelsefullhetens drottning

Det går att lära sig mycket om sig själv under perioder som i allmänhet innefattar mycket reflekterande. Jag har därför insett att jag lider av ganska så mycket dubbelmoral i vissa situationer. Ett exempel är när det kommer till träning;

Något jag stööööööööör mig på så kopiöst är killar på gymmet som står och pumpar och ser ut som att de har ätit anabola till frukost i fem års tid (och hejhej, där kom en fördom också). Jag vet inte varför jag stör mig så mycket på det, antagligen för att jag tycker att det ser för jävligt ut att vara för uppumpad av muskler och att det inte verkar hälsosamt. Egentligen kan man ju tycka att de får göra som dem själva vill, men jag vill inte behöva se på (hej självcentreradtjej89). Däremot har jag inga problem med killar som tränar kondition eller rent allmänt ser hälsosamma ut.
Om det däremot går förbi en vältränad brud (inte muskelberg alltså, men lite allmänt tajt) då kastar jag trånande blickar och suckar avundsjukt. Ibland KAN jag inte låta bli att titta och jag vill det inte heller. Jag stör mig inte alls på tjejer på gymmet, även om vissa ibland ser för tränade (eller anorektiska) ut. Det är egentligen lite konstigt men antagligen största anledningen till varför jag tränar på tjejgym, ehehe.

Jag provade på Sportlife med Robin igår och då blev det logiskt nog inte tjejgym. Han sa dock till mig att sluta bry mig så mycket om folk runt omkring, vilket förmodligen är väldigt klokt.

En annan detalj jag stör mig på är alla jävla spännisbilder som manliga muskelberg lägger upp på fejjan alternativt instagram. Jag skäms verkligen ihjäl när jag ser det och det ända jag kan tänka är "Men lilla gubben...får du inte ligga ordentligt?" (Jag vet, jag är elak nu).
Är det däremot en tjej som har lagt upp en bild liknande den här: http://kenzas.se/2012/12/27/27e-december-2012-i-melbourne/, då blir jag motiverad, taggad och tycker att det där är världens coolaste människa. Typ. Sker det hela tiden är det dock en annan femma, men ni förstår nog min poäng.

Sen insåg jag iochförsig att det är en tunn linje mellan att skryta överdrivet inför andra och vara stolt inför sig själv. Jag har tränat rätt okej under hösten och jag är stolt. Dock brukar jag inte känna ett behov av att visa upp den stoltheten inför hela jävla världen, typ såhär:



Detta är för mig den klassiska spännisbilden, minus kattlådan i bakgrunden och lite mer silikonbröst

 

Istället kanske det går att lägga upp sitt träningsresultat såhär:

 

Ingen kontrast, inget smink, inget svankande och en kattåda i bakgrunden. Helt rätt och slätt en Elise som ofta älskar att röra på sig

 

Summan av kardemumman är väl egentligen att alla får göra som de sjäva vill, men det viktigaste för mig är iallfall att ha kul. Träning behöver inte vara svankande, delmål, koststrikthet och snygga kroppar. Det kan bara vara så enkelt att det får mig att reflektera, studera och framförallt; att skratta.

 

Kram på er!



 















Kapten Röd värmer under iskall morgon

Jag kan inte sova något mer, allting går upp för mig när solen går ner

Min nya vagn är femman från korsvägen, rätt mysig väg ändå.
Nu äre dags för ny spännande praktikdag :-)
Godmorgon!

Mr.Blund har åter glömt bort mig

Praktiken (eller VFU:N som lärarna så enträget försöker få oss att kalla det) börjar imorn bitti och jag kan inte somna.

Är inte så jättenervös egentligen för jag träffade min handledare för första gången idag på introt och det sa liksom klick. Han verkade väldigt trevlig, down to earth och intresserad. Får hoppas det känns lika bra på praktikplatsen Karriärkraft, där jag inte varit på besök, och med dem som har daglig verksamhet där. Det blir nog bra.

Ligger och tänker på mina vänner som liksom inte tar upp lika mycket plats i tillvaron längre som förr, vilket gör mig lite ledsen i ögat. Imorneftermiddag blir det iallafall fika med Mäni, Malin och kanske älsklingsfinnen. Är väldigt sugen på att dra till Malmooe i helgen också för att vara lite spontan (vilket Develinan så klokt uppmanade till).

Helgen hos mormor var finfin hursomhelst. Killarna hade det, trots oproportionerliga kroppshyddor i förhållande till bilens utrymme, mysigt i baksätet på resan upp. 
Ska försöka blunda lite nu.

Puss och smek, insomningslek

Tillbaka till verkligheten

Hej mina fina!

Har blivit lite stillastående här under slutspurten av tentan, lite jobb, csnstrul, och fix inför praktiken. I lördags blev jag äntligen klar med den största hemtentan någonsin, lämnade in den i måndags och igår hade vi utvärdering och avslutning av kursen (och en välbehövd afterschool med ett par eftertentaöl). Jag tycker det är lite jobbigt att känna att man har framstått som gnällig med någon slags snyftsnyft-inställning om hur jobbigt det har varit, för det stämmer ju inte riktigt helt. Det har varit rätt intressant att skriva också, eftersom jag har fått återkoppla till mycket av det praktiska vi har gjort under hösten och flera glödlampor har liksom tänts till under tidens gång.

Men guuuuuud, vad jag är glad att få några lediga dagar nu. Det behövs återhämtning och tid att ta tills sig allt efter en händelsefull termin. Och så skönt att dels få tid att inte göra någonting, typ sova och kolla på hollywoodfruar (he he he), men även att slippa en ensam lägenhet med ett överfullt skrivbord och hitta på lite roligt med andra också.

Ska upp till mormor på fredagmorgon, trotsa de 20 minusgraderna och åka skidor med J, Mikael och Hanne. Ska bli supermysigt! (Johan har ju om inte annat en praktisk vit, huva för ansiktet med hål för ögon och mun som värmer finfint, dock med nackdelen att den påminner om något hämtat ur motorsågsmassakern).

Jag ringde min praktikplats igen iförmiddags, men min handledare var inte där då utan fick ett meddelande om att ringa upp mig. Sitter och väntar på det nu, för jag vet att de har mycket att göra och han har låtit så stressad när jag ringt upp tidigare. Om han inte hör av sig idag får jag ringa imorgon bitti igen och säga att jag måste komma på besök då, eftersom vi har introduktion för kursen på måndag. Jag har ändå föreslagit att komma dit under flera dagar nu. Jag är ändå taggad, det skall bli spännande och jag brukar ändå kunna säga ifrån om jag känner att jag behöver hjälp och vägledning med något.

Ska hem till Anja senare och fixa lite veggomat och kolla på "Du gör mig galen" från Lucia Movie night med henne och Hanne (orkar inte vara så flashig att jag skriver engelska titeln aka. kommer inte ihåg den). Skall bli kul att se vad den sistnämnda tycker om den :-)
Får nog bli en vinterpromenad en bit av vägen, i det finfina vädret!

Puss <3

 

Foto är terapi för själen



Vad försöker ödet/gud/någothögreväsen säga mig?

Överanalytiska Elise har något att säga;

När man är stressad och har många bollar i luften är det lätt att överdriva motgångar och ständigt se problem. Men i det här fallet undrar jag om jag verkligen överdriver gällande motgångarna, låt mig förklara närmare;

Uppgift: Sätta in kontanter på banken

Syftet: För att uppnå den där härliga duktighetskänslan när man sparar och så att pengarna skulle hamna direkt på mitt sparkonto

Händelseförlopp:

Försök 1. Går till ett bankkontor med insättningautomat på heden, men denna är stängd och automaten ligger på insidan

Försök 2. Ett par dagar senare, åker förbi Frölunda torg där det finns en automat utanför ett kontor, men denna lider av ett "tekniskt fel"

Försök 3. Ytterligare ett par dagar senare, går förbi kontoret på avenyn och ber dem sätta in pengarna. De suckar och förklarar överpedagogisk att de "inte hanterar kontanter och har faktiskt inte gjort det PÅ ETT OCH ETT HALVT ÅR" Nähä..

Försök 4. Idag, går tillbaka till heden som har öppnat för att upptäcka att deras insättningsautomat är "tillfälligt ur funktion" Kön till kassan är typ.. 30 pers och dessutom när jag frågar får jag veta att det sedan nya året minsann kostar 100 kr att sätta in pengar, om du tillhör en sparbank.

Försök 5. Samma dag, skriver på Fejjan till mamma att nu skiter jag i det här, ta kontanterna och sätt tillbaka pengarna på mitt sparkonto. Kram

Jag är fullt medveten om att jag hade kunnat göra det väldigt lätt för mig och direkt hoppat till försök 5. Men det är inte det jag vill poängtera utan att;  NÅGON VILL JU UPPENBARLIGEN INTE ATT JAG SKALL SPARA.

Det läskiga är ju att jag går omkring med pengarna nu på stan (mobilbloggar). Det kommer säkert sluta med att jag ger dem till en uteliggare eller går och köper en diskmaskin eller något annat urflippat, bara för att jag får för mig att det är vad ödet/gud/någothögreväsen vill.

Puss

Heaven is a place on earth with you

Jag och Johan var så sjukt sega igår efter nyårsfirandet. Det verkar nästan som att katterna tar efter våra sinnestämningar, de låg helt utslagna också. Det var mysigt hos Hanne iallafall, gott med plockmat och lite kul att istället för att lyssna på alltid-så-användbara spotify ha skivor från 90-talet.

Igårkväll slog dock min söndagsångest in (trots att det var tisdag, tidsuppfattningen blir konstig såhär under röda dagar), och jag kunde inte somna som vanligt. Men så vaknade Johan när jag låg där och tyckte synd om mig själv, hämtade snytpapper åt mig och höll om mig i skeden så jag kunde somna <3

Nu är han på jobbet och jag har liksom inte lyckats ta mig upp ur sängen än, ska dock försöka att inte bli sur på mig själv bara därför. Jag tänkte också att jag skulle dra och träna sen kanske efter att jag börjat med fråga 2. Dock lär det vara ett helvete med folk såhär 2:e januari när allas nyårslöften i kombination med att de åt pizza igår slår in..

Puss