On top of the world

Tecken på successivt förändrad sinnestämning:

* Från att inte lyssnat på musik på flera månader till att inte klara av en enda bussresa utan det.

* Från att inte ha uppdaterat instagram/facebook mer än då och då för att visa mormor att jag lever, till helt plötsligt dagliga uppdateringar om ingenting.

* Från att sitta på toan på jobbet och lipa i en kvart till att glömma bort att gå på toa.

* Från att tröstäta ett par gånger i veckan till att inte vara sådär jättehungrig (men såklart fortfarande äta ordentligt, diabetes duh!).

* (Ny bubblare): Från att slita sönder nagelbanden till att måla naglarna och sätta på ringar.

Detta är helt okej så länge jag sover okej och inte börjar känna mig jagad av trafik.
Sju timmar i natt är en framgång tack vare att jag fick sova på Johans icke-fönster sida 😊 Sen är det ju helg också ❤

Veckan som varit har förmodligen varit den mest produktiva hittills i mitt yrkesliv;

- Veckohandläggare i nyöppnad LVM-utredning (Har aldrig jobbat med detta tidigare). Telefonsamtal, sjukhusbesök, skriva, skriva, skriva. Tack och lov inget beslut om omedelbart (än).

- Lyckades avstyra ett omedelbart LVU efter att ha övertalat en motvillig förälder till samtycke.

- Skjutsat en grabb för att hämta sitt pass hos sin förälder.

- Kommunicerat en färdig utredning.

- Kopierat och gjort om en utredning där insatsen hade gått ut. Uppföljningsmöte med samma familj. (Detta var inplanerat i kalendern sedan tidigare och kändes dumt att avboka när man försvinner om en vecka)

Och eftersom jag fått mycket stöttning och iallafall lite beröm från både kollegor och chefens chef, tror jag att detta genomfördes hyfsat rätt.
Det är skönt att känna att man förtjänar sin lön. Det kände jag definitivt inte i vintras när jag satt och grinade på toaletten en kvart.

😊

Nu blir det stimulifri frukost i solen. Johan tar längre sovmorgon ❤

Snällhetsmagneten; är jag som mormor?

Nu har jag äntligen förstått vad Johan har gjort med mig.
Han har gjort så att jag dras till snällhet. Jag tycker "snällhet/vänlighet" är attraktivt, nästan som en dragningskraft.
Alltså motsatsen till att dras till (på pappret) snygga bad boys eller fuckboys som kidsen så gärna säger.

Så här har det inte alltid varit (helt uppenbart om man ska kolla på tidigare erfarenheter/relationer innan Johan smög in i mitt liv).

Jag kan tycka att personer som "ser" snälla ut är snygga, och om de sedan även är snälla så är det attraktivt. Nu när jag tänker efter så såg ju faktiskt E snäll ut (rådjursögon-effekten) och att han var kontrollerande, svartsjuk och förminskade mig var ju något som visade sig senare.

Sedan är ju Johan även rolig, omtänksam, trygg och lite tofflig. Det sista vill jag dock hävda är självförvållat. Ett mycket vanligt meningsutbyte hemma är nämligen:

"Hur/var/när/på vilket sätt vill DU göra detta Johan?" (Jag ställer alltså inte alla frågor på en gång utan försöker bara variera mig för att få ett vettigt svar)

"... Nä...det spelar ingen roll. Bestäm du!"

Och för att vi inte ska fastna i diskussioner i nivå med  "vad ska vi äta idag?" så bestämmer (oftast) jag.

Men jag älskar honom ändå. Och han är den person (efter möjligtvis mamma) som älskar mig mest i hela världen.

Och bara därför hittade jag en bild där han inte ser snäll ut utan bara snygg❤

Fattas mig så det skär i bröstet

"För den som aldrig varit ofrivilligt barnlös tror jag inte att tre år låter särskilt länge. För oss som är på den här sidan, inte den andra sidan där barnen växer, börjar förskolan, lär sig cykla, är det oceaner av tid. Flera barn som inte fötts. Våra barn. Den ständiga tomheten. Tystnaden som gör sig påmind då och då. Att livet står stilla men rusar iväg utan att något händer där man allra helst vill att det ska ske en förändring. Passa på att resa! Passa på att njuta! kan det heta från andra sidan. Hur njuter andra människor när de är sorgsna, när livet känns som ett stort, svart kaosmoln? Passar de på att resa jorden runt och dricka paraplydrinkar? Njut!"

I cybervärlden går det att hitta tröst, förståelse och igenkänning kring ämnen som inte direkt är något man droppar på fikarasten. Jag vet inte om det är jag själv som skapar mina egna sociala spelregler och illusioner i huvudet eller om det faktiskt är så att vissa saker samtalar man inte om i vissa sammanhang. Psykisk ohälsa, ofrivillig barnlöshet, anhörigas och ens egna bravader.

Jag kan dock inte låta bli att utmana ibland när jag känner mig på gränsen till provocerad. När en kollega debatterar för att all sjukvård ska ske inom offentlig regi så håller jag till största del med. Men så kan jag säga; "Fast jag kan förstå om folk är riktigt desperata och vill få hjälp snabbt att de tar till privat sjukvård om de har möjlighet".
Då svarar hon "Men har man så stora behov så ska man inte behöva köpa sig före i kön. Behovet går före plånboken"
Och då säger jag att idag kanske verkligheten inte ser ut så. Idag får du vänta minst tre månader på att få en kontakt till psykiatrin, så att du redan hinner trilla ur din hypomani efter att ha förstört människor omkring dig. Idag får du vänta upp till ett år på att påbörja en IVF-behandling.
"Då kan jag förstå" säger jag "att de som har möjligheten och är riktigt desperata öppnar sin plånbok och kör en privat behandling snabbare för 40-50 000 kr."

Då bli det tyst en kort sekund och jag känner att jag kanske har avslöjat lite väl mycket kunskap i ämnet. "Hm, ja" säger hon och jag inser att en 26-årig tvåbarnsmamma förmodligen inte har samma perspektiv. Men jag vet inte, för jag känner henne inte så väl.

Självklart handlar det om behov. Men vem ska avgöra hur pass stort behov just ditt är? Är det större än någon annans? Ska du vänta och chansa på att någon utomstående ska bedöma ditt behov utifrån en egenremiss med tre månaders vårdgaranti eller tar du saken i egna händer och bokar in ett läkarbesök nästkommande dag på en privat klinik?
Det handlar om behov i kombination med desperation.
Det handlar om en tomhet som jag har burit med mig i 2-3 års tid och som nådde sin kulmen för snart ett år sedan. Jag är kvar på den kulmen, och bearbetar hur jag ska komma därifrån.
Vänner, nära & kära, resor, jobb är en del. Den andra delen är att få en chans till. Jag kommer inte ifrån det. Det går så långt att jag frågar Johan om vi inte ska gifta oss ändå, inte bara för vilket sjukt kul bröllop det skulle bli, utan också för att det är ett krav för att få adoptera.

För att dra en liknelse kring tomheten så blev jag totalt förstörd när Skrutten försvann. Det var en tomhet och sorg som åt upp mig inifrån. Det som fick mig ur den tomheten och sorgen ett år senare var en katt som heter Smira.

Purr purr purr

Soft kitty, warm kitty, little ball of fur. 

Happy kitty, sleepy kitty, purr purr purr 🐱

Barn är ett folk och de bor i ett främmande land

Fyra oberoende orosanmälningar inkomna inom loppet av tre veckor. Möten med en kuvad och en helt obegriplig förälder och inledd utredning från och med igår.
Denna fina och fantastiska tjej och denna obegripliga och verklighetsfrånvända förälder.
Hur ska man kunna lämna utan att veta hur detta ska lösa sig?