För tidig nattmat

Är på McDonalds bland ett femtiotal andra (gäster och personal) och jag är seriöst den enda vita. That was a first.

Har promenerat hektiskt  längs Brooklyn bridge park (även stannat till och beundrat solnedgången) Men.måste.hålla.mig.vaken.tills.anja.kommer.

T minus 3 hours..

Precis som du vill

Ibland försöker jag påminna mig själv om att inte planera för mycket. Livet i sig går inte att förutse hur mycket man än skulle vilja. Som en sann förespråkare för spontanitet borde jag inse detta, men ibland är jag mer spontan på papperet än vad jag faktiskt är i praktiken.
Ett ypperligt exempel på detta är när jag och Johan var och tågluffade för fem år sedan. Den 23/5, 2 dagar innan löning, hade våra pengar tagit slut. Vi hade inte med oss några bankdosor att föra över pengar med och vi hade kanske 8-10 euro i kontanter. Det hade visat sig vara dyrare att turista i Europa än vad vi (jag) hade planerat.
En rationell människa hade i detta läge kontaktat någon och bett om ett akut lån, men det vägrade jag. Jag ville klara mig själv och var alldeles för stolt för att be om hjälp. Jag föreslog för Johan att "Äsch, vi kan väl stanna i den här mysiga hamnbyn och köpa nån billig mat på Supermarketen. Sedan kan vi sova under stjärnhimlen nere vid stranden. Gud så Carpe Diem och romantiskt!". Johan höll med för stunden då vi egentligen inte hade så mycket alternativ. Vi övervägde först att sätta oss på ett nattåg, men dessa hade reservationsavgifter. Johan förstod även att jag inte ville ringa hem och vi körde därför på plan övernattning ute.

Det var bara ett problem. Ett problem som jag inte hade haft med i beräkningen; Jag är mörkrädd.
Ju senare klockan slog och desto tyngre skymningen blev desto mer livrädd blev jag för att sova ute. Vi satt på stranden i en vacker hamnby på gränsen mellan Frankrike och Spanien och jag grät av stegrande oro och rädsla. Inte ens då övervägde jag att ringa hem efter hjälp. Idag kan jag tycka att det ändå var lite väl envist..

Johan stod och höll om mig och för första gången någonsin märkte jag att han också lät tårarna rinna. Jag frågade honom varför han var ledsen och jag glömmer aldrig det han sa;
"Ja, men jag vet ju att detta..tågluffen..det har varit din dröm. Och nu är det som att din dröm förstörs".

Just då kändes det väldigt skönt att han var med mig och strax efter gråtfesten började vi tänka lite mer rationellt igen. Det blev ingen utomhusövernattning utan vi tog oss tillbaka till den lilla tågstationen som fortfarande var öppen och bäddade ner oss på marmorgolvet. Att bara få fyra väggar och ett tak över sig skänkte mer trygghet än vad jag någonsin hade trott. Morgonen därpå tog vi oss till Barcelona, någon dag tidigare än planerat. Där väntade ett betala-i-efterskott hotell samt Robin och Sophia. Vi kunde låna pengar en dag innan lönen kom och deras första fråga var såklart; "Varför hörde ni inte av er om pengar igår?".


Summan av kardemumman är väl att det inte alltid fungerar att vara spontan. Men det går heller inte att planera allt. För mig går det inte att skjuta upp allt och tänka, det löser sig senare. För precis som i låten, hur vet jag att jag finns kvar imorgon?

Spontan eller planerande, eller kanske lite både-och. I vilket fall som helst så är jag stolt över mig själv för att jag följer mina drömmar. Även när det uppstår hinder på vägen. Jag följer mina drömmar såväl om det gäller en tågluff, en utbildning eller en New-york resa! El mundo es mi casa och jag älskar det <3

Ingen fara med ingefäran

"Jag hittade en sån där Ginger i affären men du vet, jag visste inte vad det var för något då. Så jag frågade ju en tant då. Vad är detta, jag sa. Inge fara svarade hon. Nä, tack inge fara svara jag tillbaka, men vad är detta? Igen, hon svara: Inge fara. Det heter INGEFAAARA. Sedan, vi skrattade mycket båda två."

Samtal under hembesök över en kopp syriskt kaffe från Starbucks.

Tala fritt gör bara barn och dårar

OBS; ytterst vinklat, lillgammalt och generaliserande inlägg. Utifrån mig och mina högst personliga upplevelser. /PK

-

Man måste älska somliga läkares samtalstekniker. Detta återkommande tema.

Efter att ha pratat och lyssnat i drygt 40 min, där jag har fått bra och tydlig vägledning, tar han mig i handen och hälsar adjö.
Precis när han öppnar dörren åt mig och jag skall gå ut, frågar han sådär i förbifarten;

"Och suicide-tankar, det har du inga eller?"

För en utomstående kan denna frågan te sig ganska så relevant att ställa för en läkare på en psykiatrisk mottagning. Men i mina öron lät det jättekonstigt. Och i min världsuppfattning är det inte en fråga man ställer så där apropå ingenting när någon skall lämna ett möte. Att dessutom ställa den ledande a la "snälla svara nej så vi får detta överstökat, jag glömde ju bara fråga förut".

Under en kvarts sekund, medan läkaren står där med ena handen på dörrhandtaget och blicken riktad mot mig, rusade flera tankar genom huvudet;

* Vad menar han, ser jag självmordsbenägen ut eller är detta bara någon slags kontrollfråga?
* Har han inte fattat att jag är FÖR glad?
* Varför ställer han den frågan nu --> ska jag skojja till det och se vad som händer om jag svarar "jo" --> vad ska han göra då, jag inkräktar ju snart redan på nästa patienttid --> gud, så tokigt det kommer bli, haha *skrattar åt mitt egna practical joke i huvudet*

I nästa fjärdedels sekund hinner jag som tur var i fatt mitt förnuft och återvänder till våran delade verklighet. Istället för att "skojja till det lite" eller prova på ett "socialt experiment" svarar jag honom (med ett leende som hänger kvar från mina tidigare tankar);

"Suicide? Nej, jag är uppåt. Jag behöver hjälp med att sova. Men jag tror faktiskt jag har fått det nu."

Sedan tackar jag honom för tiden och går.

Äntligen, äntligen hjälp <3

Citatmaskinen, back in business

"Hallå Elise, ska du sluta på jobbet eller?"
"Nej, jag ska inte sluta. Hur så?"
"Amen jag hörde att ******* (Elises företrädare) var tillbaka på jobbet!"
"Jaa, jo hon är tillbaka i Mölndal men hon har fått en annan tjänst. Så jag ska inte sluta jobba.
"Ahaaa okej, vad bra. Du vet, jag blev lite ledsen där ett tag"

Då kan man väl åka hem och fixa flädersaft som planerat med en extra go känsla i magen.

Inga bekymmer, vi bara rymmer

Här sitter vi och lyssnar på Disney :)
Sova snart.

Det gör ont att veta, men lika ont att undra

"Tänk vad mycket enklare ditt liv måste ha varit innan du träffade mig?"
"..Och vad mycket tråkigare"

När ärendet är en människa

Det här är vad vi tillsammans strävar efter och vad som är vårat gemensamma mål. Och när man äntligen når dit och allt verkar lösa sig till det bästa för personen borde man som handläggare bara vara glad för dennes skull och känna att man själv har gjort ett bra jobb.

Ändå infann sig precis en liten känsla av vemod.

Privatpersonen Elise knackade precis Profession-Elise på axeln och påminde henne om att hon också är just en människa. Precis på samma sätt som detta Ärendet.
Och just detta Ärendet; henne kommer jag förmodligen aldrig att glömma :)

Kreativiteten flödar

Bistår Anja i att skriva personligt brev vilket man helt klart gör bäst efter två glas rött.

Anyeahs taktik är att "sticka ut i den stora mängden". Hon kryddar därför meritbeskrivningarna med glimten-i-ögatmeningar som att hon nu ser fram emot att jobba på lastfartyg då hennes tidigare jobb "av någon outgrundlig anledning har innefattat levande last".

Jag tror stenhårt på detta. To be continued..

The black spy has returned..

..and he hasn't learned from his mistakes.

Checkar ut

Trött efter en händelserik helg. Balkonghäng och middag med brudar i fredags och tapaskväll hos Pedro och Nathalie i går. Att jag och P skulle vinna vår omgång av Beerpong var väl ungefär lika osannolikt som att vi skulle lyckas hitta ett vettigt Pride-ragg åt honom, men vann gjorde vi iallafall!

(Gällande ragg åt Peter gick ju Greken loss med diverse ocensurerade raggningsrepliker på Grindr, men det är oklart om detta faktiskt gav någon frukt). 

Riktigt kul kväll iallafall med en fint pimpad lägenhet a la Spanien/Mexico och supergo mat <3

Idag har jag sett och agerat trafikledare på West-Pride paraden. Så mycket människor med uteslutande glädjefylld stämning <3 

Imorgon skall jag eventuell inviga min nya, Primarkinköpta baddräkt om vädret håller i sig. 

Semester <3

Tillbaka hemma

Har haft en superfin långhelg i Lissabon men nu är det faktiskt gött att vara hemma. Det är westpride och massa skoj som händer i stan. Lördagsmiddag hos Pedro i helgen och besök av the last and only skånebo. Nöjd.

Brukar bli nedstämd av svenskarnas generella instängdhet som man ofta märker av om man precis vart utomlands. Idag blev jag dock glatt överraskad då jag ensam tog mig en snabb lunch på BK. Satte mig jämte ett minst sagt omaka par som efter en stunds tuggande bjöd in mig i deras samtal om Sound of music som har 50-årsjubilieum. Kan väl inte säga att jag hade så mycket mat(haha)nyttigt att tillägga i den diskussionen, men det var intressant att lyssna. Fick veta att Lady Gaga tydligen gjort ett tribute åt Julie Andrews på årets Oscarsgala.

Hursomhelst, tack Rick och Gunnar för att ni gjorde min lunch lite mindre ensam och lite mer angenäm.

Dagens citatmaskin

"Svenska vädret och svenska tjejer går inte att lita på"

"Men va? Kan du inte lita på mig?"

"Jo..eh..asså..Äsch, ha det bra!"

Tack vädret

..för att du beslutar att överarbetade jag inte ska gå på Maggio ikväll utan faktiskt kan stanna hemma. Jag orkar inte ens se på Håkan (om han ens dyker upp, ogillar obekräftade rykten) när det är regnblåst.

Avslutade jobbveckan med ett något frustrerande möte där jag försökte bli sams med ungdomen genom att bjuda honom på frukt (godiset var ju redan uppätet). Det funkade väl någotsånär och när jag strax därefter hade tänkt att packa ihop och åka hem kom min chef och frågade om jag kunde agera chaufför till Borås åt en kollega. Det löste sig ändå skönt nog, men jag är trööött hursomhelst!

I helgen är det ju som bekant gbg-varvet och även schlagerfinal hemma hos Peter och Nathalie. Det känns nog därför vettigt att vara utvilad inför morgondagen.

Mister du ett så står dig åtta åter

Jag hade en jobbig dröm inatt om att jag och Johan skulle passa en av grannarnas hundar. Problemet var bara att vi glömde bort detta och kom på efter 2 dagar (och några timmar innan grannarna skulle komma hem) att hundjäveln var ensam i lägenheten.

Detta är förmodligen en efterdyning av lördagens mini-trauma då fröken smet ut efter mig till tvättstugan. Jag upptäckte ingenting förren två tvättrundor och en sambos hemkost senare då jag bara utgick från att hon gömde sig i garderoben. Hittade en något blöt och lätt skärrad misse gömd nere i källaren som sprang fram till mig innan jag knappt hunnit locka. Det hade förmodligen blivit en dispyt med en av utekatterna som satt och vaktade den öppna (!) porten till trapphuset. 

Slutet gott allting gott iallafall och nästa tvättrunda blir det temporär instängning i köket.

Puss.

Sunday funday

Efter en tvätt och städlördag är jag sugen på att komma ut lite idag. Till följd av blåst får den planerade frisbeegolfen bli till vanlig minigolf + lite orientering i slottis.

Detta förutsatt att jag får upp slöis ur sängen..

To be continued

Envy

Bara jag och Zlatan i busskuren idag.
Halva Göteborg inklusive mina medresenärer verkar ha tagit klämmis.

Ibland, bara ibland, borde man följa strömmen.

/snarthelg

Vardagslyx

Känslan av att gå barfota över golvet utan att det fastnar kattsand på fötterna  <3 Nystädad lägenhet är ack så skönt men känslan är dessvärre kortvarig. Jag tycker om att plocka iordning och ha rent och fint i köket, men dammsugning ligger långt ner på listan över vad man vill göra på sin lediga tid.

Vi har investerat i två nya mattor utanför lådorna som enligt beskrivning skall "fånga" sanden när katterna hoppar ut.
Det verkar lovande hittills och som ett bra komplement till våra bristfälliga dammsugningsvanor. Jag brukar dock städa när vi ska ha besök som imorgon när Evelinan kommer på sleepover. Men just när det gäller katternas inverkan (sand och päls) är det svårt att hålla rent. Jag har även slutat bry mig om kommentarer kring det (ex. "åååh det går inte att ha svarta byxor hos dig") och kommit till ro med att jag hellre lever ett liv i en sand-och-päls-bolls-bunker än ett liv utan katter <3

Syrran hade rätt såklart

Jag var ju helt övertygad om att jag inte hade bloggat något sedan jag började jobba "på riktigt". Min mest hängivna läsare Hanne informerade mig dock om att det hade jag visst det.

Vissa människor är jojo-bantare eller jojo-rökare. Vi är definitivt jojo-bloggare. Dock är vi överrens om att det är himlans kul och gå tillbaka och minnas, vilket jag då gjort ikväll.

Men mer intressant än så blir det inte för ikväll. Man måste ju varva ner lite efter jobb (bl.a. utbildningdag med försäkringskassan, sjukt nyttigt!) (duh, skulle ju varva ner)) och efterföljande fikaträff med exkursare. Mys <3