Jag blev bara så rörd idag av en liten sak som en kollega gjorde för mig.
Efter bilolyckan i torsdag gav hon mig först en stor kram idag på morgonen och frågade om jag hade suttit i en bil igen efter det hände. Eftersom jag inte hade det tog hon med mig ut på en liten roadtrip i Robertsfors i hennes bil för att jag inte skulle riskera att utveckla någon slags rädsla inför bilåkandet. Maddes bil-terapi helt enkelt. Hon uppmanade mig även att köra lite och det gick ju bra.
Men att hon tog sig den tiden med mig och var så genomgo och trygg.
Det kändes å ena sidan väldigt fint och bra. Å andra sidan ville jag bara öppna upp mig och berätta om allt annat runt omkring som får mig att må dåligt.
Jag gjorde inte det. Det räckte att säga att fysiskt mår jag bra, men psykiskt sådär. Jag vågade berätta att min hemlängtan kändes av mer efter olyckan. Och det var det många som förstod.
Ett steg i taget.
