Släppa taget

Jag ville aldrig vara en person som kommer in en stund och sen snabbt försvinner igen.

Jag hade tidigare en bild av att jag skulle följa mina 96:or till den dagen då de var klara med socialtjänsten. Jag skulle vara med och stötta inför avslutet; tipsa kring boendesök och informera, allt för att försöka ge de bästa förutsättningarna till att de ska klara sig själva framöver. Som en 21-åring sa till mig i våras; "När jag går ut från dom här dörrarna idag Elise, då är det sista gången jag sätter foten på ett socialkontor".

Det går väldigt bra för de flesta med både skola, jobb och socialt nätverk. Största utmaningen är boendesituationen men det brukar också lösa sig till slut. 

Sedan finns det ett fåtal som man har svårt att släppa taget om eftersom det känns osäkert om det kommer gå bra för dem. Någon som har konstant ångest över sin kvarlämnade familj. Någon som väljer en omotiverad yrkesutbildning för att tjäna så mycket pengar som möjligt åt familjen. Någon som inte anser sig ha ett eget värde som person.

Någon som behöver lång tid för att knyta an och lita på människor.
Någon i vars omgivning jag har sett viktig personal komma och gå.

För denne någon ville jag aldrig vara en person som kommer in en stund och sen snabbt försvinner igen.
Jag ville åtminstone, i det allra minsta, försöka avsluta mitt uppdrag med Någon på bästa möjliga sätt.

Det är svårt att acceptera att jag inte kommer göra det.

Vissa personer med vissa historier etsar sig fast i hjärtat. Men jag kan inte göra mer just nu än att lita på mina kollegor med chef, och bara släppa taget.

Men are from Mars

Jag gillar inte att generalisera, men jag har aldrig träffat en kvinna som är så go with the flow och carpe diem som Johan.
Inte ens Anja är så ko-lugn.

Jag har heller aldrig träffat en man som är en sådan planeringshitler som mig.

Det blir indeed intressanta kulturkrockar av att leva i en heterosexuell parrelation 😊❤

Tips från coachen

Mamma säger ingefära och varmt te (när brukar te drickas kallt..?)

Jag säger vila varvat med korta promenader och frisk luft.

Nu återstår det att se vad 1177 men framförallt Flashback har att säga om saken 😅 

I övrigt måste jag ägna helgen åt att tömma fönsterkarmar och plocka undan i lägenheten då fönstrena skall bytas på måndag eller tisdag..

Det hade kunnat vara Johan

Jag har haft lite svårigheter med att acceptera den självklara våldsaspekten som följer av att bli polis.

Johan visar mig nya grepp varje vecka och jag får agera testdocka med en skräckblandad förtjusning.
Eftersom jag själv inte brukar använda våld, blir jag nästan upprörd när Johan visar ett systematiskt, utstuderat grepp som orsakar smärta.

"Men om det kommer en tjej i min storlek. Varför ska ni använda så mycket våld då?!
Tänk om hon är psykotisk och inte vet vad hon gör??! Kan man inte prata först?!"

#socionom

Johan försöker förklara för mig att polisen bara använder dessa grepp när det verkligen behövs, och att en tjej i min storlek hade förmodligen bara blivit tagen i armen.

Det är ändå svårt att vänja mig vid att världens snällaste kille kommer bruka våld på det här sättet. Även om jag förstår att det självklart är en nödvändighet i många fall.

Efter att ha läst polisens vittnesmål från skolmassakern i Trollhättan börjar jag förstå Johan mycket mer.
Polisvåldet ska handla om att utrota ett hot, både för omgivningen och för en själv. Jag hoppas att han aldrig kommer behöva ställas inför en sådan situation. Jag hoppas att han aldrig behöver pressas så långt att han står inför att tvingas avsluta en annan människas liv. Jag hoppas att han aldrig kommer behöva hålla i ett barn som har utsatts för dödligt våld.

Men om han gör det kommer han kunna hantera det.
Jag känner ingen som är så mentalt stark som Johan. Han är en fantastisk människa och kommer även bli en fantastisk polis ❤

Dags för helg

Hanterar ett jobb och ett lägenhetserbjudande under samma vecka.
+ sitt övriga liv som fortsätter som vanligt= Trött 😪

Har förövrigt insett att jag tar illa åt mig av människor som talar illa om min hemstad.

"uuh.. Göteborg är så stressigt. Och människorna är så stressade och otrevliga"

Man ba: "Okej. Är du medveten om att du pratar med en göteborgare just nu..? Känner du överhuvudtaget någon göteborgare eller är din referensram folk som springer förbi dig i Nordstan..?"

Nej, så sa jag inte. För jag är inte otrevlig.
Tack för kaffet liksom, din trångsynta norrlänning.

Där tiden står stilla

I kassan på Ica, Umeå busstation:

Äldre man med rullator: "Vet du vare posten ligger nuförtia?"

Elise: "Jaa... det verkar ligga ett postombud precis här brevid ICA"

Äldre man: "Jasså, göre de"

Kassörskan: "Ja de hare gjort dom senaste 15 åren vetu"

Äldre man: "Jasså ere så. Kan man betala räkningarna sina där då?"

Kassörskan: "Nä de har man inte kunna på många år vetu. Jag vet int hur du har gjort tidigare men nu fåru gå te banken."

Norrland ❤

Bearbetar

Provar en lite för tajt pennkjol inför Ewes födelsedagsfirande.

Och det enda jag kan tänka är att det skulle ha varit en mage där nu som hade tagit emot 😔💔

Gårdagens fax-incident

Socialkontoret, strax efter lunch:

*Klonk, Klonk, Klonk klonkklonkklonk*

Ljudet av smattrande klackar mot korridorsgolvet som snart bryts av mot ett desperat rop på hjälp;

"Karro, Kaaarro! Faxen pratar med mig! Vad ska jag göra?"

Karro (som alltså är född lite tidigare på 80-talet och har faktiska minnen av faxar) reser sig upp med ett suckande skratt.

"Vad är det nu ni har gjort?"

Jag provar igen att skicka iväg bokningsbekräftelsen till kvinnojouren. Livrädd för att viktig sekretess ska spridas runt av denna obegripliga maskin.
Spänningen stiger och efter kopplaupptillmodem-ljudet hör vi igen ett "Hallå?" från faxen.

Scenen som utspelar sig därefter är fyra tjejer som står i ett trångt postrum och försöker förstå vart faxpratet kommer ifrån och vart "mikrofonen" sitter så att vi kan svara. I kör ropar vi "HALLÅ?!" utan någon respons. Karro trycker lite planlöst på några knappar. Jossan böjer sig ner och lutar örat mot sidan av faxen i ett hopp att denna monolog skall utvecklas till något annat. Hon informerar sedan om att vissa har sina faxar kopplade till sina stationära telefoner, vilket dock inte soc verkar ha.
Jag är nojig över att denna "Hallå" på andra sidan har hört vårt desperata babbel, men så verkar alltså inte vara fallet.

Jag förbannar Karro lite lätt i mitt huvud för att hon inte varnade mig för detta scenariot när hon gav mig lektionen "Fax for dummies".

Sedan bestämmer jag mig för att faxen är ett förlegat kommunikationssätt som snart kommer dö ut. Alltså är det onödigt att lära sig det.

Skickar iväg bekräftelsen som ett inscannat mail istället. Och fick även  bekräftat att mystiska "Hallå" inte hade hört vårat desperata babbel.

Det där underbara, icke-komplexa tänket

Hanne: "Nej hörni. Sådär får ni inte göra, för då kanske någon ringer Barnavårdsnämnden."

Agnes, 6 år: "Nä! Dom måste faktiskt fråga min mamma först."

Agnes underbara och för henne så självklara uttalande gjorde mig glad, men gav mig samtidigt lite småpanik ☺️

Varför har jag sökt en tjänst på Barn och unga aka. "Barnavårdsnämnden" när jag

1. Inte vet hur jag skall samtala med yngre barn.

2. Inte vet hur jag skall förklara komplexiteten för NÅGON gällande föräldrar som inte vet det bästa för sina barn.

3. Inte vet hur jag skall bemöta berörda föräldrars uppfattning att "Du kan väl ingenting som är så ung och inte själv har några barn".

😅🔫

Det löser sig förhoppningsvis. 

Vi hade en trevlig Pokémonrunda med barnen ikväll iallafall. 

Kvinnor är det starkaste som finns

Fint poddavsnitt att känna igen sig i, men också för att hitta styrka. 

http://mirakletimagen.podbean.com/e/nar-graviditeten-inte-slutar-med-ett-barn/

Ikväll ska jag krama Johan ❤️❤️

Hatar ingen särskilt, så jag sprider det runt

Det går att säga mycket om min praktikplatsperiod och min handledare som jag hade då.

Idag skänker jag dock bara ett tack till Erik för att han introducerade musik som ett sätt att avreagera sig från jobbet. Det finns inget som slår ut jobbtankar så bra som svensk hiphop och spellistan "spring elise spring!" vilken han satte ihop till mig.

#thuglife

Alla sambos har morgonrutiner

Mamma och pappa kör med kaffe och kakor i sängen. Jag och Johan har våra väderrapporteringar som lever vidare 😊

Res dig efter varje smäll

Läkaren på Spec-mvc fick tillbaka remissen hon hade skickat till gyn på Lundby. De ville inte ta emot mig. Tydligen så sysslar dom inte med den typen av behandlingar längre. Jag undrar om dom ens såg att jag har varit aktuell patient samt fått en hel del läkemedel utskrivet.

Efter en plötslig blödning igår som senare avtog ringde jag till 1177. Jag sa att jag inte visste vem jag skulle prata med. Spec-mvc har förstås skrivit ut mig och tidigare gynmottagning vill inte ta tillbaka mig. Sjuksköterskan jag pratade med var väldigt förstånde, men sa att dessa frågor skall besvaras av en specialist. Så länge jag inte har väldigt ont ska inte blödningen i sig vara farlig. Hon höll med om att jag skulle ringa tillbaka till gyn för fortsatt rådgivning då dom har skrivit ut läkemedel.

Idag har jag telefontid (vilket känns ganska obekvämt på vårt lyhörda kontor..) så vi får se hur det går.

Det känns tröttsamt att detta påminner om psykvården under våren 2013. När du väl har kommit in i systemet får du bra och adekvat hjälp, men din väg dit kantas av smällar.

Förstår dom inte att jag, som så många andra, redan ligger ner efter en brutal smäll?

Ack den ironin

Jag tycker jag brukar vara bra på att passa tider i vanliga fall... 😧

Mot kanalen! 😊

Argumenterar med mig själv

Det är förmodligen svårt för vanligtvis optimistiska och alerta personer att tillåta sig själva att vara ledsna. Då menar jag alltså att vara ledsna längre än sisådär en vecka eller två.

Det är så fruktansvärt uttröttande att vara ledsen. Att gråta, ha en klump i magen som släpper men sedan kommer tillbaka igen och att fortsätta oroa sig. Jag börjar så sakteliga att bearbeta detta med ilska istället. Fast ilskan riktar sig mot mig själv istället för mot själva problemet vilket jag inte vet om det är så sunt. Jag ifrågasätter exempelvis varför jag är så ledsen för att Johan skall flytta på fredag, när det finns familjer som splittras över hela världen för att aldrig mer få se varandra eller i bästa fall ha en sporadisk kontakt över telefon. Jag träffar dessa människor varje dag och blir ständigt påmind om det. Trots den vetskapen blir jag att ledsen över en flytt till Umeå, där vi har möjlighet att ringa varandra varje dag, skypa och hälsa på varandra minst en gång i månaden. 

*Ängel på axeln*: "Du skall inte jämföra dig med andra"

Jobbet har alltid varit en frizoon och en bra källa för distraktion, även genom tidigare mer eller mindre vardagskriser. Då är man helt plötsligt inte ledsen längre för jobbet är roligt och spännande och kollegorna är som en familj. De svårigheter som uppstår i jobbet känns mer som en utmaning och är ingenting som brukar göra mig ledsen på ett personligt plan. Det är verkligen skönt att känna så och förmodligen ganska nyttigt. 

Idag, dock, lyckades känslorna väldigt snabbt och oförberett läcka in i frizonen. När jag sitter och dricker morgonkaffe tidigt framför datorn hör jag chefen från köket som grattar en kollega i en annan arbetsgrupp. Hon har precis kommit tillbaka från semestern. PANG! Där kom klumpen i magen.

Jag vet redan att kollegan är gravid eftersom Jossan skrev det när vi hade sms-kontakt under semestern. Nu vet jag även att hon fick behålla sin, medan jag fick det inte. Den tidigare glada känslan för henne, att hon nog bara var några veckor före mig, byttes ut mot ångest och vemod.  

Jag puttar igen dörren, blinkar bort tårarna och fortsätter gå igenom mailskörden.

Ett par timmar senare är det 10-fikat. Det tar fem minuter sedan orkar jag inte sitta bredvid henne längre. Det är inte ens någon som pratar om det, men det känns ändå så otroligt jobbigt. Jag låser in mig på toan och är så arg på mig själv! Så arg. Blinkar bort tårarna och tvingar bort klumpen. Varför ska jag känna såhär gentemot henne som inte har gjort någonting mot mig? Hur kan det vara så svårt att vara ledsen för sin egen skull men samtidigt också vara glad för någon annans? Det är helt ohållbart att jag ska fortsätta känna så här när jag vet att ytterligare en bebismage kommer tillbaka från semestern snart. Och fler sådana lär väl komma efter hand med tanke på kön och åldersfördelningen bland personalen i stort. Jag.måste.lära.mig.hantera.detta. 

Suckar. Gråter lite. Andas. 

Efter hand inser jag att jag är alldeles för hård mot mig själv. 

Det får ta den tiden det tar. Och människor brukar ha en förmåga att förstå om man väljer att dra sig undan emellanåt. 

Att underlätta för polisen

Hanne berättar om gårkvällen när hon bevittnade sitt första grann-bråk ute:

"Jag läser ju så mycket FUP:ar nu så jag tänkte; det är bäst att ta upp mobilen och filma ifall det blir ett mord av det!"

När Pyret inte kunde stanna

2016-08-09

"Snälla, snälla Pyret. Stanna här hos oss. Vi älskar dig och vi längtar efter dig. Bara häng kvar och stanna hos oss. Det spelar ingen roll när du kommer. Du är välkommen när du vill; bara du mår bra och är redo. Kämpa på! Du klarar detta. Stanna kvar hos oss. Stanna, stanna, stanna. Snälla, älskade hjärtat. Snälla, snälla Pyret"

Tyst mantra i mitt huvud medan Johans hand vilar över min. Min hand i sin tur vilar på en mage som ser ut precis som vanligt.
Där en läkare en timme tidigare har sagt "Jag blir orolig, men jag säger inte att det är helt kört."

En knapp vecka senare är det konstaterat att det är helt kört. Och det lilla mantrat i huvudet hade gått till ett Pyre vars hjärta då redan hade gett upp flera veckor tidigare.

Men vi hade redan hunnit få se det. Vi fick se det slå innan det gav upp.
En mycket egendomlig, märklig men fantastiskt lycklig känsla att gå runt med två hjärtan i kroppen. Ens egna och ett litet, litet Pyres.

En otroligt tom, sorglig och orättvis känsla när ett av hjärtana ger upp och samtidigt lämnar det kvarvarande i ett total sönderkrossat skick.

Vi såg ditt hjärta slå.

Det här är en fas att kämpa sig ur som kommer lyckas tillslut. Men vi såg ditt hjärta slå. Hur kan jag känna något annat just nu än att du fattas mig? Hur kan jag stå emot behovet av att få ha två hjärtan i kroppen igen?

Jag har sett det, jag har upplevt det och jag kommer aldrig kunna glömma det.

Älskade, älskade Pyret ❤

Älskade, älskade Johan ❤

"Du sa att det är bra att gå vilse ibland"

När min somaliska pappa på jobbet citerar mig från ett samtal med tolk som vi hade för ett halvår sedan.

Paret hade då varit i Sverige i ett par månader och beskrev sig själva som både blinda och döva i det nya landet. Det är lätt att förstå men omöjligt för mig att relatera till. Den känslan att komma till ett nytt land när man närmar sig pensionsåldern. De sa att de behövde en vägledare och bad mig om hjälp.

Trots att detta är en familj som jag har hämtat på Landvetter, följt med till Skatteverket, banken och med tolk öppnat brev åt så kunde jag just då inte ordna en vägledare åt dem .

Vi hamnade därför i en diskussion kring att våga. Våga själv utforska närområdet,  våga själv åka spårvagn och våga själv handla i affären. Vad är det värsta som kan hända? Det är inte farligt att gå vilse. Ibland är det bra att gå vilse, för att våga försöka hitta rätt.

Nu hittar de rätt ibland. De behöver fortfarande mycket stöttning men gör framsteg utan att de själva kanske märker det.
Nu ska de få en ny handläggare så jag får följa deras utveckling på avstånd.

Jag tror inte att paret kommer lära sig svenska eller någonsin få ett jobb i Sverige, men jag hoppas att de kommer kunna följa och stötta sina barn. Och jag hoppas att de kommer finna nya vänner, ett sammanhang och en känsla av att det nya landet också är deras hem.

Tillsammans är vi oslagbara

Jag trodde verkligen inte att jag skulle få uppleva den där sammanhållningen igen som man kände i BK-gänget under heltidsarbetet 2009/2010.

Kollegorna då var som en familj som man umgicks flitigt med, även utanför jobbet. Det föll sig väldigt naturligt då alla var unga, pigga, festglada och kollektivt hatade arbetsuppgifterna och cheferna i smyg.
Den där sammanhållningen kände jag inte av senare under studietiden. Jag vet att jag var lat med att verkligen lära känna nytt folk eftersom jag var kvar hemma i Göteborg.
Jag kände inte heller av den där sammanhållningen på mitt sommarvikariat på boende. Det var så knepigt för de andra vikarierna var verkligen trevliga, roliga och någorlunda lätta att identifiera sig med. Men det blev på något sätt konstigt att föra vidare den relationen utanför jobbet. Det föll sig inte riktigt naturligt. Kanske berodde det på att vi var just vikarier som ändå skulle skiljas åt till hösten.

Men nu. Sju år efter BK-erans höjdpunkt upplever jag den där sammanhållningen igen.
Vi är ett härligt gäng ganska olika individer som stöttar och kompletterar varandra perfekt både yrkesmässigt och privat.
Samtidigt som vi jobbar med något fantastiskt.

Det känns underbart.

Bästa gänget va

Spontan aw med några kollegor på Moon Thai. Så gott med stark mat, vin och befogat babbel. Och bästa Caisa som har bytt jobb men fortfarande är kollega eftersom hon är kvar i Mölndal. Grymt ❤

Annars försöker jag inte fundera över eventuell flytt till hösten som mycket väl kan bli verklighet. Maj har svar 😊

Inget nytt under solen

När man vaknar till mitt i natten och har svårt att somna om. Johans förklaring när man uttrycker sin frustration är:

"Men man får bara vänta på John Blund. Han har ju så mycket att göra vid den här tiden. Han är nog någonstans vid Marklandsgatan vid det här laget.
Men han kommer."

Två minuter senare börjar han snarka och jag inser att John har kommit för Johan.
Han har tagit Johan med sig, men lämnat mig ensam kvar som vanligt.

😧😔❤

Delade värderingar

Jag och Johan hänger i soffan efter ett utmattande simpass. Ser på någon form av designprogram och jag beklagar mig för Johan hur orimligt snygga hem alla har. Det är dyr, perfekt nischad inredning och ständigt städat.

Sedan säger jag att jag inte vill ha ett sådant hem för då hade jag inte kännt mig hemma. Jag är varken design eller städad. Johan mumlar fram något och håller väl med.

Två minuter senare. Katten börjar slöslipa klorna på undersidan av köksbordet som står kvar i vardagsrummet efter lördagens beerpong.

Johan(tror att katten slipar på dörrkarmen): "Men nej, säg åt henne. Du vet hur det blev i den förra lägenheten"
Elise: "Nä, men det är ingen fara.. orka bry sig om ett 500 kr. bord från Jysk.."
Johan: "Jaha! Nämen det är ju lugnt.."

Man kan ju säga att det blir som lite naturlig shabby chic ❤

Hon säger, ta aldrig någonting för givet

Ett väldigt fint och läsvärt inlägg jag hittade;

http://caroline.vimedbarn.se/nar-sorgen-overgar-i-styrka/

Det finns 100 miljoner saker i samhället som är lite tabubelagda, som det kanske borde pratas mer öppet om. Eller åtminstone öka vetskapen och respekten kring hos allmänheten.

Jag förstod nog inte tidigare hur tröttsamma vissa genuint trevliga och nyfikna frågor kunde vara, förens jag själv blev den som förväntades svara.

"Man måste undvika riskbeteende! "

Johan blir milt uppläxad av sin sju år yngre lillasyster efter att ha "flugit flygplan" på sin kollegas fötter och på så vis orsakat sig en axel ur led.
Stackarn får väl fundera på detta nu när han skall vara sjukskriven en månad ❤

Själv har man haft en superfin helg med spelkväll hos Jossan och volontärjobb 😊