När Pyret inte kunde stanna

2016-08-09

"Snälla, snälla Pyret. Stanna här hos oss. Vi älskar dig och vi längtar efter dig. Bara häng kvar och stanna hos oss. Det spelar ingen roll när du kommer. Du är välkommen när du vill; bara du mår bra och är redo. Kämpa på! Du klarar detta. Stanna kvar hos oss. Stanna, stanna, stanna. Snälla, älskade hjärtat. Snälla, snälla Pyret"

Tyst mantra i mitt huvud medan Johans hand vilar över min. Min hand i sin tur vilar på en mage som ser ut precis som vanligt.
Där en läkare en timme tidigare har sagt "Jag blir orolig, men jag säger inte att det är helt kört."

En knapp vecka senare är det konstaterat att det är helt kört. Och det lilla mantrat i huvudet hade gått till ett Pyre vars hjärta då redan hade gett upp flera veckor tidigare.

Men vi hade redan hunnit få se det. Vi fick se det slå innan det gav upp.
En mycket egendomlig, märklig men fantastiskt lycklig känsla att gå runt med två hjärtan i kroppen. Ens egna och ett litet, litet Pyres.

En otroligt tom, sorglig och orättvis känsla när ett av hjärtana ger upp och samtidigt lämnar det kvarvarande i ett total sönderkrossat skick.

Vi såg ditt hjärta slå.

Det här är en fas att kämpa sig ur som kommer lyckas tillslut. Men vi såg ditt hjärta slå. Hur kan jag känna något annat just nu än att du fattas mig? Hur kan jag stå emot behovet av att få ha två hjärtan i kroppen igen?

Jag har sett det, jag har upplevt det och jag kommer aldrig kunna glömma det.

Älskade, älskade Pyret ❤

Älskade, älskade Johan ❤