"Du sa att det är bra att gå vilse ibland"

När min somaliska pappa på jobbet citerar mig från ett samtal med tolk som vi hade för ett halvår sedan.

Paret hade då varit i Sverige i ett par månader och beskrev sig själva som både blinda och döva i det nya landet. Det är lätt att förstå men omöjligt för mig att relatera till. Den känslan att komma till ett nytt land när man närmar sig pensionsåldern. De sa att de behövde en vägledare och bad mig om hjälp.

Trots att detta är en familj som jag har hämtat på Landvetter, följt med till Skatteverket, banken och med tolk öppnat brev åt så kunde jag just då inte ordna en vägledare åt dem .

Vi hamnade därför i en diskussion kring att våga. Våga själv utforska närområdet,  våga själv åka spårvagn och våga själv handla i affären. Vad är det värsta som kan hända? Det är inte farligt att gå vilse. Ibland är det bra att gå vilse, för att våga försöka hitta rätt.

Nu hittar de rätt ibland. De behöver fortfarande mycket stöttning men gör framsteg utan att de själva kanske märker det.
Nu ska de få en ny handläggare så jag får följa deras utveckling på avstånd.

Jag tror inte att paret kommer lära sig svenska eller någonsin få ett jobb i Sverige, men jag hoppas att de kommer kunna följa och stötta sina barn. Och jag hoppas att de kommer finna nya vänner, ett sammanhang och en känsla av att det nya landet också är deras hem.