Tillsammans är vi oslagbara

Jag trodde verkligen inte att jag skulle få uppleva den där sammanhållningen igen som man kände i BK-gänget under heltidsarbetet 2009/2010.

Kollegorna då var som en familj som man umgicks flitigt med, även utanför jobbet. Det föll sig väldigt naturligt då alla var unga, pigga, festglada och kollektivt hatade arbetsuppgifterna och cheferna i smyg.
Den där sammanhållningen kände jag inte av senare under studietiden. Jag vet att jag var lat med att verkligen lära känna nytt folk eftersom jag var kvar hemma i Göteborg.
Jag kände inte heller av den där sammanhållningen på mitt sommarvikariat på boende. Det var så knepigt för de andra vikarierna var verkligen trevliga, roliga och någorlunda lätta att identifiera sig med. Men det blev på något sätt konstigt att föra vidare den relationen utanför jobbet. Det föll sig inte riktigt naturligt. Kanske berodde det på att vi var just vikarier som ändå skulle skiljas åt till hösten.

Men nu. Sju år efter BK-erans höjdpunkt upplever jag den där sammanhållningen igen.
Vi är ett härligt gäng ganska olika individer som stöttar och kompletterar varandra perfekt både yrkesmässigt och privat.
Samtidigt som vi jobbar med något fantastiskt.

Det känns underbart.