Ödets lotteri

Samma dag som jag och kollegan blev påkörda bakifrån av en lastbil på E4:an var det en småbarnspappa som några kilometer därifrån frontalkrockade med en lastbil.
Vi klarade oss i princip oskadda.
Han dog omedelbart.

Sedan dess har jag varje dag med bussen åkt förbi en minneslund vid viltstängslet på E4:an. 

Det är fruktansvärt att tänka på de barnen. Jag försöker istället känna mig tacksam över vilken tur vi hade och att det gick bra för oss. Både för mig, kollegan och hennes pyre i magen.
Nästa vecka blir det långkörning med henne till Boden igen.

Nu är det vår och det kommer gå bra.

Noterar

Idag har jag haft mycket att göra. Det känns gott i kroppen och hjärtat.
Det är skönt att ha mycket att göra som inte enbart innefattar att sitta och skriva, skriva, skriva i sin ensamhet.
Möten, förhandsbedömningar & dagjour. Det aktiverar hjärnan på ett helt annat sätt och det känns bra. Och så härligt med kollegor som stöttar upp! De där som erbjuder hjälp innan man ens hinner öppna munnen själv eller kasta en blick av förvirring.

Inte för att jag har löst några världsproblem idag, men jag känner att jag ändå har gjort det jag kunnat och jag har gjort mitt bästa för att hjälpa.

Och jag ser faktiskt lite fram emot att få fortsätta med det imorgon.

Nu ska jag iväg och lägga en del av mitt oväntade pengaöverskott på privat sjukvård. Hälsan först osv.

Hittat på kattutställning

I brist på behov av en riktig barnvagn kanske man skulle skaffa en sådan här istället? Kompensationstänket och galghumorn försöker uppenbarligen hjälpa mig med bearbetning.

Jag har dock mycket svårt att se hur Psycho skulle acceptera en promenad i en sådan utan att tjuta konstant. Förstår inte vad utställarna har drogat sina katter med för att de ska ligga och sova så obrytt i sina burar eller bli dragna i som en klump gelé vid uppvisningen.

Fina var dom iallafall.

Bara ett sms bort

Han vet hur han ska städa bort inneboende panik och lätta på tyngden i hjärtat ❤

Känslorna släpper, samtidigt som de värdefullaste människorna finns kvar.

Kabul vs. Umeå

Efter en finfin helg med fotande, påskbrasa och underbara mängder god mat var det tungt att sätta sig på planet tillbaka igår kväll. Samtidigt blev jag ganska irriterad på mig själv som lipar över Umeå när afghanerna tvångsutvisas till Kabul från exakt samma flygplats. Känslan av att inte komma hem har olika betydelser och konsekvenser i praktiken.

Jag kan inte uttala mig om Kabul, eller om Afghanistan heller för den delen. Det är ganska dumt att göra i och u-landsjämförelser när jag enbart har en i-landsinvånares perspektiv.
Hursomhelst. Det jag vet är att Norrland inte är mitt hem.

Det blir så tydligt när jag jämför min skärtorsdag med annandag påsk. I torsdag och fredags när vi körde genom stan satt jag och tänkte på alla saker jag ville göra. "Åh, vi kan spela frisbeegolf igen, åh picknicka och pokémona i slottskogen, åh skaffa nytt kort på nordic wellness, åh börja buggkurs med Anja, åh komma hem och lägga sig i soffan och kolla på Bonde söker fru." Vi åkte förbi socialkontoret i Mölndal och vanligtvis brukar jag inte vilja åka förbi min arbetsplats när jag är ledig (har alltid varit så oavsett jobb). Men då blev jag bara glad och kände mig peppad på att gå in genom dörrarna igen. Lisa har sagt till mig så många gånger "Jag känner ingen som älskar sitt jobb så mycket som du gör". Det ligger nog något i det.
Känslan var hursomhelst god, hoppfull och hemma.

Men så passerade dagarna som de alltid gör och slutligen landade planet i Umeå igen på annandagen. Umeå känns som en fin och spännande stad att komma till över helgen på besök. Det ger en god och hoppfull känsla. Tills du inser att helgen redan är förbi och det här inte är ett besök. Det här är där du bor. I en stad som inte är ditt hem. Och du inser att det där du intalade dig själv om för ett halvår sedan, att en person kan vara ditt hem, det stämmer inte riktigt. Då byts den goda och hoppfulla hemkänslan ut mot ångest istället. Men det går att hantera den genom att räkna ner dagarna. Och försöka fylla dem med fler resor till Göteborg, utflykter med Johan och besök av svärföräldrarna.

Idag var det väldigt lungt på kontoret och många inklusive chef var borta. Jag fick en kram om hjärtat när min äldre kollega som jag delar rum med sa att jag låter trygg och har ett så varmt bemötande mot människor. Hon har tidigare sagt att jag skulle ha passat bra med det här jobbet. Det känns skönt att höra som ny; att bli bekräftad i sådant som man kände sig bekväm i på sitt gamla jobb. Vilka fantastiska kollegor det är häruppe. Så annorlunda mot Mölndal, men så lyhörda, trygga och kompletterande varandra. Jag har haft tur som fått träffa dem och mitt bland överrepresentationen av alla negativa känslor kommer de vara ett varmt minne från Norrland.

Den saknade generationen

"Ha inte så bråttom! - kommer många att ropa och veva med armarna. Kanske känner du dig dum då. Girig. Men i själva verket handlar det kanske inte om att få ett barn i morgon. Utan om rädslan för att aldrig någonsin bli förälder. Om någon kunde försäkra dig om att du kommer att få ett barn om sju år, skulle du kanske coola ner, boka en resa till Mexico, slarva bort några ägglossningar. Men det finns inga garantier. Och det är det som gör ont."

Jag tror det är bristen på hopp som gör skillnaden mellan att sakna något du redan har och att sakna något du aldrig har haft.

Jag saknar mina vänner. Den saknaden innehåller längtan och en delvis skön känsla av vetskapen att vi kommer träffas snart igen. Vi kan göra upp planer och vi kan ta saker som det kommer.

Jag saknar ett liv jag hade velat ha idag. Den saknaden är inte skön någonstans. Den saknaden är vemodig och tung. Den sträcker sig över så många dimensioner och delar av ens vardag.

Jag vill inte fastna i den känslan men det är så svårt när jag inte har mitt hem, och allt som det innefattar, som kan distrahera mig.
Jag sitter på jobbet och orkar just nu inte att dokumentera ett utredningssamtal. Att sätta sig in i ett barns vardag, uppväxt och relationer är spännande men känns också tungt. Jag börjar reflektera över mitt eget liv, min uppväxt och en tid som aldrig kommer tillbaka. En tid som jag heller inte får uppleva på nytt genom nästa generation som aldrig kom.
Jag inser att det inte passar mig att jobba inom det här området just nu. Inte när mitt eget liv känns så skört. Jag vill tillbaka till mitt jobb som var spännande men där jag också kunde känna en viss distans till mina egna känslor.

Jag behöver komma hem med Johan. Planera en resa, vara med Hanne och Mikael, träffa vännerna, komma tillbaka till jobbet, aw och frukostfikor med kollegorna, fortsätta dansa och yoga, gå på volontärpass med polisen. Det där som är välkänt och tryggt.
Då kanske jag successivt kan lämna den här dimman av snurrande tankar kring livet jag ville ha. Kring livet jag aldrig fick men eventuellt, möjligen kommer få så småningom.

Och istället, med en liten känsla av hopp, kanske jag kan lära mig att uppskatta livet som det är.