Den saknade generationen

"Ha inte så bråttom! - kommer många att ropa och veva med armarna. Kanske känner du dig dum då. Girig. Men i själva verket handlar det kanske inte om att få ett barn i morgon. Utan om rädslan för att aldrig någonsin bli förälder. Om någon kunde försäkra dig om att du kommer att få ett barn om sju år, skulle du kanske coola ner, boka en resa till Mexico, slarva bort några ägglossningar. Men det finns inga garantier. Och det är det som gör ont."

Jag tror det är bristen på hopp som gör skillnaden mellan att sakna något du redan har och att sakna något du aldrig har haft.

Jag saknar mina vänner. Den saknaden innehåller längtan och en delvis skön känsla av vetskapen att vi kommer träffas snart igen. Vi kan göra upp planer och vi kan ta saker som det kommer.

Jag saknar ett liv jag hade velat ha idag. Den saknaden är inte skön någonstans. Den saknaden är vemodig och tung. Den sträcker sig över så många dimensioner och delar av ens vardag.

Jag vill inte fastna i den känslan men det är så svårt när jag inte har mitt hem, och allt som det innefattar, som kan distrahera mig.
Jag sitter på jobbet och orkar just nu inte att dokumentera ett utredningssamtal. Att sätta sig in i ett barns vardag, uppväxt och relationer är spännande men känns också tungt. Jag börjar reflektera över mitt eget liv, min uppväxt och en tid som aldrig kommer tillbaka. En tid som jag heller inte får uppleva på nytt genom nästa generation som aldrig kom.
Jag inser att det inte passar mig att jobba inom det här området just nu. Inte när mitt eget liv känns så skört. Jag vill tillbaka till mitt jobb som var spännande men där jag också kunde känna en viss distans till mina egna känslor.

Jag behöver komma hem med Johan. Planera en resa, vara med Hanne och Mikael, träffa vännerna, komma tillbaka till jobbet, aw och frukostfikor med kollegorna, fortsätta dansa och yoga, gå på volontärpass med polisen. Det där som är välkänt och tryggt.
Då kanske jag successivt kan lämna den här dimman av snurrande tankar kring livet jag ville ha. Kring livet jag aldrig fick men eventuellt, möjligen kommer få så småningom.

Och istället, med en liten känsla av hopp, kanske jag kan lära mig att uppskatta livet som det är.