Kabul vs. Umeå

Efter en finfin helg med fotande, påskbrasa och underbara mängder god mat var det tungt att sätta sig på planet tillbaka igår kväll. Samtidigt blev jag ganska irriterad på mig själv som lipar över Umeå när afghanerna tvångsutvisas till Kabul från exakt samma flygplats. Känslan av att inte komma hem har olika betydelser och konsekvenser i praktiken.

Jag kan inte uttala mig om Kabul, eller om Afghanistan heller för den delen. Det är ganska dumt att göra i och u-landsjämförelser när jag enbart har en i-landsinvånares perspektiv.
Hursomhelst. Det jag vet är att Norrland inte är mitt hem.

Det blir så tydligt när jag jämför min skärtorsdag med annandag påsk. I torsdag och fredags när vi körde genom stan satt jag och tänkte på alla saker jag ville göra. "Åh, vi kan spela frisbeegolf igen, åh picknicka och pokémona i slottskogen, åh skaffa nytt kort på nordic wellness, åh börja buggkurs med Anja, åh komma hem och lägga sig i soffan och kolla på Bonde söker fru." Vi åkte förbi socialkontoret i Mölndal och vanligtvis brukar jag inte vilja åka förbi min arbetsplats när jag är ledig (har alltid varit så oavsett jobb). Men då blev jag bara glad och kände mig peppad på att gå in genom dörrarna igen. Lisa har sagt till mig så många gånger "Jag känner ingen som älskar sitt jobb så mycket som du gör". Det ligger nog något i det.
Känslan var hursomhelst god, hoppfull och hemma.

Men så passerade dagarna som de alltid gör och slutligen landade planet i Umeå igen på annandagen. Umeå känns som en fin och spännande stad att komma till över helgen på besök. Det ger en god och hoppfull känsla. Tills du inser att helgen redan är förbi och det här inte är ett besök. Det här är där du bor. I en stad som inte är ditt hem. Och du inser att det där du intalade dig själv om för ett halvår sedan, att en person kan vara ditt hem, det stämmer inte riktigt. Då byts den goda och hoppfulla hemkänslan ut mot ångest istället. Men det går att hantera den genom att räkna ner dagarna. Och försöka fylla dem med fler resor till Göteborg, utflykter med Johan och besök av svärföräldrarna.

Idag var det väldigt lungt på kontoret och många inklusive chef var borta. Jag fick en kram om hjärtat när min äldre kollega som jag delar rum med sa att jag låter trygg och har ett så varmt bemötande mot människor. Hon har tidigare sagt att jag skulle ha passat bra med det här jobbet. Det känns skönt att höra som ny; att bli bekräftad i sådant som man kände sig bekväm i på sitt gamla jobb. Vilka fantastiska kollegor det är häruppe. Så annorlunda mot Mölndal, men så lyhörda, trygga och kompletterande varandra. Jag har haft tur som fått träffa dem och mitt bland överrepresentationen av alla negativa känslor kommer de vara ett varmt minne från Norrland.