Argumenterar med mig själv

Det är förmodligen svårt för vanligtvis optimistiska och alerta personer att tillåta sig själva att vara ledsna. Då menar jag alltså att vara ledsna längre än sisådär en vecka eller två.

Det är så fruktansvärt uttröttande att vara ledsen. Att gråta, ha en klump i magen som släpper men sedan kommer tillbaka igen och att fortsätta oroa sig. Jag börjar så sakteliga att bearbeta detta med ilska istället. Fast ilskan riktar sig mot mig själv istället för mot själva problemet vilket jag inte vet om det är så sunt. Jag ifrågasätter exempelvis varför jag är så ledsen för att Johan skall flytta på fredag, när det finns familjer som splittras över hela världen för att aldrig mer få se varandra eller i bästa fall ha en sporadisk kontakt över telefon. Jag träffar dessa människor varje dag och blir ständigt påmind om det. Trots den vetskapen blir jag att ledsen över en flytt till Umeå, där vi har möjlighet att ringa varandra varje dag, skypa och hälsa på varandra minst en gång i månaden. 

*Ängel på axeln*: "Du skall inte jämföra dig med andra"

Jobbet har alltid varit en frizoon och en bra källa för distraktion, även genom tidigare mer eller mindre vardagskriser. Då är man helt plötsligt inte ledsen längre för jobbet är roligt och spännande och kollegorna är som en familj. De svårigheter som uppstår i jobbet känns mer som en utmaning och är ingenting som brukar göra mig ledsen på ett personligt plan. Det är verkligen skönt att känna så och förmodligen ganska nyttigt. 

Idag, dock, lyckades känslorna väldigt snabbt och oförberett läcka in i frizonen. När jag sitter och dricker morgonkaffe tidigt framför datorn hör jag chefen från köket som grattar en kollega i en annan arbetsgrupp. Hon har precis kommit tillbaka från semestern. PANG! Där kom klumpen i magen.

Jag vet redan att kollegan är gravid eftersom Jossan skrev det när vi hade sms-kontakt under semestern. Nu vet jag även att hon fick behålla sin, medan jag fick det inte. Den tidigare glada känslan för henne, att hon nog bara var några veckor före mig, byttes ut mot ångest och vemod.  

Jag puttar igen dörren, blinkar bort tårarna och fortsätter gå igenom mailskörden.

Ett par timmar senare är det 10-fikat. Det tar fem minuter sedan orkar jag inte sitta bredvid henne längre. Det är inte ens någon som pratar om det, men det känns ändå så otroligt jobbigt. Jag låser in mig på toan och är så arg på mig själv! Så arg. Blinkar bort tårarna och tvingar bort klumpen. Varför ska jag känna såhär gentemot henne som inte har gjort någonting mot mig? Hur kan det vara så svårt att vara ledsen för sin egen skull men samtidigt också vara glad för någon annans? Det är helt ohållbart att jag ska fortsätta känna så här när jag vet att ytterligare en bebismage kommer tillbaka från semestern snart. Och fler sådana lär väl komma efter hand med tanke på kön och åldersfördelningen bland personalen i stort. Jag.måste.lära.mig.hantera.detta. 

Suckar. Gråter lite. Andas. 

Efter hand inser jag att jag är alldeles för hård mot mig själv. 

Det får ta den tiden det tar. Och människor brukar ha en förmåga att förstå om man väljer att dra sig undan emellanåt.