Socialkontoret, strax efter lunch:
*Klonk, Klonk, Klonk klonkklonkklonk*
Ljudet av smattrande klackar mot korridorsgolvet som snart bryts av mot ett desperat rop på hjälp;
"Karro, Kaaarro! Faxen pratar med mig! Vad ska jag göra?"
Karro (som alltså är född lite tidigare på 80-talet och har faktiska minnen av faxar) reser sig upp med ett suckande skratt.
"Vad är det nu ni har gjort?"
Jag provar igen att skicka iväg bokningsbekräftelsen till kvinnojouren. Livrädd för att viktig sekretess ska spridas runt av denna obegripliga maskin.
Spänningen stiger och efter kopplaupptillmodem-ljudet hör vi igen ett "Hallå?" från faxen.
Scenen som utspelar sig därefter är fyra tjejer som står i ett trångt postrum och försöker förstå vart faxpratet kommer ifrån och vart "mikrofonen" sitter så att vi kan svara. I kör ropar vi "HALLÅ?!" utan någon respons. Karro trycker lite planlöst på några knappar. Jossan böjer sig ner och lutar örat mot sidan av faxen i ett hopp att denna monolog skall utvecklas till något annat. Hon informerar sedan om att vissa har sina faxar kopplade till sina stationära telefoner, vilket dock inte soc verkar ha.
Jag är nojig över att denna "Hallå" på andra sidan har hört vårt desperata babbel, men så verkar alltså inte vara fallet.
Jag förbannar Karro lite lätt i mitt huvud för att hon inte varnade mig för detta scenariot när hon gav mig lektionen "Fax for dummies".
Sedan bestämmer jag mig för att faxen är ett förlegat kommunikationssätt som snart kommer dö ut. Alltså är det onödigt att lära sig det.
Skickar iväg bekräftelsen som ett inscannat mail istället. Och fick även bekräftat att mystiska "Hallå" inte hade hört vårat desperata babbel.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar