Ibland försöker jag påminna mig själv om att inte planera för mycket. Livet i sig går inte att förutse hur mycket man än skulle vilja. Som en sann förespråkare för spontanitet borde jag inse detta, men ibland är jag mer spontan på papperet än vad jag faktiskt är i praktiken.
Ett ypperligt exempel på detta är när jag och Johan var och tågluffade för fem år sedan. Den 23/5, 2 dagar innan löning, hade våra pengar tagit slut. Vi hade inte med oss några bankdosor att föra över pengar med och vi hade kanske 8-10 euro i kontanter. Det hade visat sig vara dyrare att turista i Europa än vad vi (jag) hade planerat.
En rationell människa hade i detta läge kontaktat någon och bett om ett akut lån, men det vägrade jag. Jag ville klara mig själv och var alldeles för stolt för att be om hjälp. Jag föreslog för Johan att "Äsch, vi kan väl stanna i den här mysiga hamnbyn och köpa nån billig mat på Supermarketen. Sedan kan vi sova under stjärnhimlen nere vid stranden. Gud så Carpe Diem och romantiskt!". Johan höll med för stunden då vi egentligen inte hade så mycket alternativ. Vi övervägde först att sätta oss på ett nattåg, men dessa hade reservationsavgifter. Johan förstod även att jag inte ville ringa hem och vi körde därför på plan övernattning ute.
Det var bara ett problem. Ett problem som jag inte hade haft med i beräkningen; Jag är mörkrädd.
Ju senare klockan slog och desto tyngre skymningen blev desto mer livrädd blev jag för att sova ute. Vi satt på stranden i en vacker hamnby på gränsen mellan Frankrike och Spanien och jag grät av stegrande oro och rädsla. Inte ens då övervägde jag att ringa hem efter hjälp. Idag kan jag tycka att det ändå var lite väl envist..
Johan stod och höll om mig och för första gången någonsin märkte jag att han också lät tårarna rinna. Jag frågade honom varför han var ledsen och jag glömmer aldrig det han sa;
"Ja, men jag vet ju att detta..tågluffen..det har varit din dröm. Och nu är det som att din dröm förstörs".
Just då kändes det väldigt skönt att han var med mig och strax efter gråtfesten började vi tänka lite mer rationellt igen. Det blev ingen utomhusövernattning utan vi tog oss tillbaka till den lilla tågstationen som fortfarande var öppen och bäddade ner oss på marmorgolvet. Att bara få fyra väggar och ett tak över sig skänkte mer trygghet än vad jag någonsin hade trott. Morgonen därpå tog vi oss till Barcelona, någon dag tidigare än planerat. Där väntade ett betala-i-efterskott hotell samt Robin och Sophia. Vi kunde låna pengar en dag innan lönen kom och deras första fråga var såklart; "Varför hörde ni inte av er om pengar igår?".
Summan av kardemumman är väl att det inte alltid fungerar att vara spontan. Men det går heller inte att planera allt. För mig går det inte att skjuta upp allt och tänka, det löser sig senare. För precis som i låten, hur vet jag att jag finns kvar imorgon?
Spontan eller planerande, eller kanske lite både-och. I vilket fall som helst så är jag stolt över mig själv för att jag följer mina drömmar. Även när det uppstår hinder på vägen. Jag följer mina drömmar såväl om det gäller en tågluff, en utbildning eller en New-york resa! El mundo es mi casa och jag älskar det <3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar