Tala fritt gör bara barn och dårar

OBS; ytterst vinklat, lillgammalt och generaliserande inlägg. Utifrån mig och mina högst personliga upplevelser. /PK

-

Man måste älska somliga läkares samtalstekniker. Detta återkommande tema.

Efter att ha pratat och lyssnat i drygt 40 min, där jag har fått bra och tydlig vägledning, tar han mig i handen och hälsar adjö.
Precis när han öppnar dörren åt mig och jag skall gå ut, frågar han sådär i förbifarten;

"Och suicide-tankar, det har du inga eller?"

För en utomstående kan denna frågan te sig ganska så relevant att ställa för en läkare på en psykiatrisk mottagning. Men i mina öron lät det jättekonstigt. Och i min världsuppfattning är det inte en fråga man ställer så där apropå ingenting när någon skall lämna ett möte. Att dessutom ställa den ledande a la "snälla svara nej så vi får detta överstökat, jag glömde ju bara fråga förut".

Under en kvarts sekund, medan läkaren står där med ena handen på dörrhandtaget och blicken riktad mot mig, rusade flera tankar genom huvudet;

* Vad menar han, ser jag självmordsbenägen ut eller är detta bara någon slags kontrollfråga?
* Har han inte fattat att jag är FÖR glad?
* Varför ställer han den frågan nu --> ska jag skojja till det och se vad som händer om jag svarar "jo" --> vad ska han göra då, jag inkräktar ju snart redan på nästa patienttid --> gud, så tokigt det kommer bli, haha *skrattar åt mitt egna practical joke i huvudet*

I nästa fjärdedels sekund hinner jag som tur var i fatt mitt förnuft och återvänder till våran delade verklighet. Istället för att "skojja till det lite" eller prova på ett "socialt experiment" svarar jag honom (med ett leende som hänger kvar från mina tidigare tankar);

"Suicide? Nej, jag är uppåt. Jag behöver hjälp med att sova. Men jag tror faktiskt jag har fått det nu."

Sedan tackar jag honom för tiden och går.

Äntligen, äntligen hjälp <3