Snällhetsmagneten; är jag som mormor?

Nu har jag äntligen förstått vad Johan har gjort med mig.
Han har gjort så att jag dras till snällhet. Jag tycker "snällhet/vänlighet" är attraktivt, nästan som en dragningskraft.
Alltså motsatsen till att dras till (på pappret) snygga bad boys eller fuckboys som kidsen så gärna säger.

Så här har det inte alltid varit (helt uppenbart om man ska kolla på tidigare erfarenheter/relationer innan Johan smög in i mitt liv).

Jag kan tycka att personer som "ser" snälla ut är snygga, och om de sedan även är snälla så är det attraktivt. Nu när jag tänker efter så såg ju faktiskt E snäll ut (rådjursögon-effekten) och att han var kontrollerande, svartsjuk och förminskade mig var ju något som visade sig senare.

Sedan är ju Johan även rolig, omtänksam, trygg och lite tofflig. Det sista vill jag dock hävda är självförvållat. Ett mycket vanligt meningsutbyte hemma är nämligen:

"Hur/var/när/på vilket sätt vill DU göra detta Johan?" (Jag ställer alltså inte alla frågor på en gång utan försöker bara variera mig för att få ett vettigt svar)

"... Nä...det spelar ingen roll. Bestäm du!"

Och för att vi inte ska fastna i diskussioner i nivå med  "vad ska vi äta idag?" så bestämmer (oftast) jag.

Men jag älskar honom ändå. Och han är den person (efter möjligtvis mamma) som älskar mig mest i hela världen.

Och bara därför hittade jag en bild där han inte ser snäll ut utan bara snygg❤