"För den som aldrig varit ofrivilligt barnlös tror jag inte att tre år låter särskilt länge. För oss som är på den här sidan, inte den andra sidan där barnen växer, börjar förskolan, lär sig cykla, är det oceaner av tid. Flera barn som inte fötts. Våra barn. Den ständiga tomheten. Tystnaden som gör sig påmind då och då. Att livet står stilla men rusar iväg utan att något händer där man allra helst vill att det ska ske en förändring. Passa på att resa! Passa på att njuta! kan det heta från andra sidan. Hur njuter andra människor när de är sorgsna, när livet känns som ett stort, svart kaosmoln? Passar de på att resa jorden runt och dricka paraplydrinkar? Njut!"
I cybervärlden går det att hitta tröst, förståelse och igenkänning kring ämnen som inte direkt är något man droppar på fikarasten. Jag vet inte om det är jag själv som skapar mina egna sociala spelregler och illusioner i huvudet eller om det faktiskt är så att vissa saker samtalar man inte om i vissa sammanhang. Psykisk ohälsa, ofrivillig barnlöshet, anhörigas och ens egna bravader.
Jag kan dock inte låta bli att utmana ibland när jag känner mig på gränsen till provocerad. När en kollega debatterar för att all sjukvård ska ske inom offentlig regi så håller jag till största del med. Men så kan jag säga; "Fast jag kan förstå om folk är riktigt desperata och vill få hjälp snabbt att de tar till privat sjukvård om de har möjlighet".
Då svarar hon "Men har man så stora behov så ska man inte behöva köpa sig före i kön. Behovet går före plånboken"
Och då säger jag att idag kanske verkligheten inte ser ut så. Idag får du vänta minst tre månader på att få en kontakt till psykiatrin, så att du redan hinner trilla ur din hypomani efter att ha förstört människor omkring dig. Idag får du vänta upp till ett år på att påbörja en IVF-behandling.
"Då kan jag förstå" säger jag "att de som har möjligheten och är riktigt desperata öppnar sin plånbok och kör en privat behandling snabbare för 40-50 000 kr."
Då bli det tyst en kort sekund och jag känner att jag kanske har avslöjat lite väl mycket kunskap i ämnet. "Hm, ja" säger hon och jag inser att en 26-årig tvåbarnsmamma förmodligen inte har samma perspektiv. Men jag vet inte, för jag känner henne inte så väl.
Självklart handlar det om behov. Men vem ska avgöra hur pass stort behov just ditt är? Är det större än någon annans? Ska du vänta och chansa på att någon utomstående ska bedöma ditt behov utifrån en egenremiss med tre månaders vårdgaranti eller tar du saken i egna händer och bokar in ett läkarbesök nästkommande dag på en privat klinik?
Det handlar om behov i kombination med desperation.
Det handlar om en tomhet som jag har burit med mig i 2-3 års tid och som nådde sin kulmen för snart ett år sedan. Jag är kvar på den kulmen, och bearbetar hur jag ska komma därifrån.
Vänner, nära & kära, resor, jobb är en del. Den andra delen är att få en chans till. Jag kommer inte ifrån det. Det går så långt att jag frågar Johan om vi inte ska gifta oss ändå, inte bara för vilket sjukt kul bröllop det skulle bli, utan också för att det är ett krav för att få adoptera.
För att dra en liknelse kring tomheten så blev jag totalt förstörd när Skrutten försvann. Det var en tomhet och sorg som åt upp mig inifrån. Det som fick mig ur den tomheten och sorgen ett år senare var en katt som heter Smira.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar