Det går att lära sig mycket om sig själv under perioder som i allmänhet innefattar mycket reflekterande. Jag har därför insett att jag lider av ganska så mycket dubbelmoral i vissa situationer. Ett exempel är när det kommer till träning;
Något jag stööööööööör mig på så kopiöst är killar på gymmet som står och pumpar och ser ut som att de har ätit anabola till frukost i fem års tid (och hejhej, där kom en fördom också). Jag vet inte varför jag stör mig så mycket på det, antagligen för att jag tycker att det ser för jävligt ut att vara för uppumpad av muskler och att det inte verkar hälsosamt. Egentligen kan man ju tycka att de får göra som dem själva vill, men jag vill inte behöva se på (hej självcentreradtjej89). Däremot har jag inga problem med killar som tränar kondition eller rent allmänt ser hälsosamma ut.
Om det däremot går förbi en vältränad brud (inte muskelberg alltså, men lite allmänt tajt) då kastar jag trånande blickar och suckar avundsjukt. Ibland KAN jag inte låta bli att titta och jag vill det inte heller. Jag stör mig inte alls på tjejer på gymmet, även om vissa ibland ser för tränade (eller anorektiska) ut. Det är egentligen lite konstigt men antagligen största anledningen till varför jag tränar på tjejgym, ehehe.
Jag provade på Sportlife med Robin igår och då blev det logiskt nog inte tjejgym. Han sa dock till mig att sluta bry mig så mycket om folk runt omkring, vilket förmodligen är väldigt klokt.
En annan detalj jag stör mig på är alla jävla spännisbilder som manliga muskelberg lägger upp på fejjan alternativt instagram. Jag skäms verkligen ihjäl när jag ser det och det ända jag kan tänka är "Men lilla gubben...får du inte ligga ordentligt?" (Jag vet, jag är elak nu).
Är det däremot en tjej som har lagt upp en bild liknande den här: http://kenzas.se/2012/12/27/27e-december-2012-i-melbourne/, då blir jag motiverad, taggad och tycker att det där är världens coolaste människa. Typ. Sker det hela tiden är det dock en annan femma, men ni förstår nog min poäng.
Sen insåg jag iochförsig att det är en tunn linje mellan att skryta överdrivet inför andra och vara stolt inför sig själv. Jag har tränat rätt okej under hösten och jag är stolt. Dock brukar jag inte känna ett behov av att visa upp den stoltheten inför hela jävla världen, typ såhär:
Detta är för mig den klassiska spännisbilden, minus kattlådan i bakgrunden och lite mer silikonbröst
Istället kanske det går att lägga upp sitt träningsresultat såhär:
Ingen kontrast, inget smink, inget svankande och en kattåda i bakgrunden. Helt rätt och slätt en Elise som ofta älskar att röra på sig
Summan av kardemumman är väl egentligen att alla får göra som de sjäva vill, men det viktigaste för mig är iallfall att ha kul. Träning behöver inte vara svankande, delmål, koststrikthet och snygga kroppar. Det kan bara vara så enkelt att det får mig att reflektera, studera och framförallt; att skratta.
Kram på er!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar