Detta är ett inlägg jag skrev för en månad sedan, som idag ändå känns okej att dela med sig av. Oavsett vad som har hänt så är det otroligt skönt att kunna prata och umgås med sin bästa vän igen. Och slippa den här ångesten som var just då;
-
Jag tänker inte lika mycket på dig nu som tidigare och det kan man nog tacka den hetsiga vardagen för. Men sen kan du ändå vara där så tydligt. Jag går förbi lägenheten när jag skall till skolan, jag hör en sång och jag upptäcker under ett danspass att jag har på mig din t-shirt som du har velat ha tillbaka löjligt länge.
Jag har blivit bättre på att tänka positivt och försöka se meningen med det som händer. Men det är inte alltid lätt. Man kan nog tycka att jag är en sån där människa som bryr mig alldeles för mycket, men jag vet inte. Jag har alltid värdesatt några nära relationer, och har hellre haft dem än många lösa. Försöker tänka positivt, men att bli påmind, vilket leder till tankar, vilket leder till känslan av ovisshet, vilket leder till oro är bara så jävla jobbigt ibland.
Det blir annorlunda nu, men bättre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar