Mammas hjärta

Ibland är en bebis resultatet av en 9 månaders graviditet präglad av längtan och väntan. För mig var en bebis resultatet av en dryg 50 månaders graviditet. 50 månader, över fyra år, av längtan och väntan. När jag för tredje gången i mitt liv tog ett positivt graviditetstest försökte jag ta det med ro. Inget spex för Johan, inget lyckorus som svämmade över och inget googlande efter barnvagnar. När jag stod ensam på en parkering vid Lager 127 i v. 5 och upptäckte att det inte var havsvatten som rann ur mig efter badet utan blod höll jag först på att krocka bilen, men sedan blev jag mer likgiltig och konstaterade snabbt att nu blev det missfall igen. Såklart. Jag hade liksom inte förväntat mig något annat. Det var nästan skönt att vara inställd på missfall, för det minskade den bottenlösa och fruktansvärda besvikelsen och ångesten som jag fått känna tidigare.
Jag berättade för Johan och Hanne (Den sistnämnda eftersom hon frågade mig oavbrutet hur det gick) och försökte sedan sluta tänka på det. Men så slutade det blöda, och ingenting hade kommit ut. Jag ville inte hoppas men förstod ju att det var något som inte stämde. Jag bokade in en första tid hos spec-mvc och sa direkt på telefon att jag trodde det blivit missfall men behövde få det konstaterat med ett ultraljud. Det dröjde 2-3 veckor av ovisshet innan besöket och väl på plats sa jag igen till läkaren att det förmodligen var ett missfall. Hon gjorde då något som jag är så tacksam för. Så fort hon satt in ultraljuddsstaven, efter vad som kändes som två sekunders undersökning, utbrister hon "Det ser bra ut!" Sedan visade hon hjärtslaget och jag skrattgrät över ungen som skulle sluta skrämmas så.

Det dröjde dock ungefär halva graviditeten, till efter rutinultraljudet, innan jag började slappna av och tänka att det blir kanske en bebis av det här. Det hade varit ett sådant fokus på att bli gravid och fullfölja en graviditet att jag nästan glömt bort att tänka på vad som kunde komma därefter.

Och tillslut kom han. Mammas hjärta. Just där och då när han lades på mitt bröst kunde jag bara tänka, med ögonen stängda och huvudet överdoserat av lustgas; "Vad tung han är!". Han var visserligen tung, men jag kände mig snuvad på den känslomässiga konfettin. Så många förlossningar som jag hade sett på tv och gråtit av lättnad och lycka till varenda en. Att jag inte lyckades gråta av lycka till det finaste som äntligen, äntligen hade kommit. Som hade kommit till MIG, till OSS.

Nu efter 8 månader kan jag gråta av lycka. Det räcker att titta på bilder från förlossningen eller som idag gå till BVC för första gången på två månader och bli nostalgisk eftersom vi hängde där varje vecka i början. Dagar med honom som är fyllda av skratt, tankspriddhet, frustration, förrvirring, nyfikenhet men som alltid rundas av genom att jag ligger jämte honom när han sover och bara känner mig varm och lycklig. "Väck honom inte!" halvväser Johan i mitt öra när jag om kvällarna stryker Kasper över ryggen så att han drar in fötterna under rumpan. Hur är det möjligt att inte röra det finaste som finns? 

Jag önskar så innerligt att jag hade kunnat få visa den bilden för mig själv för 50, 30, 20 månader sen. Jag önskar att jag hade kunnat lindra den fruktansvärda ovissheten. Det kommer alltid finnas kvar som en period i mitt liv, men jag vet att den perioden kommer överskuggas och blekna bort och ge plats åt honom. Mitt liv med honom. Mammas hjärta. Jag älskar dig mer än allt.