And here we go again.
I vanliga fall brukar jag vara rätt så duktig på att skapa, upprätthålla och slutföra små projekt. Det visar sig bland annat genom otaliga "att göra" listor som jag har liggandes lite varstans. Nu ska jag väl inte påstå att dessa listor inte blir liggandes och samlandes damm, men de brukar ändå bockas av så småningom .
Det går inte att strukturera ett bloggande på samma sätt, även fast det hade varit optimalt. Jag har alltid gillat att skriva. Detta har visat sig under åren genom att jag bland annat har skrivit dagböcker som barn, drömt om att bli författare och journalist och lekt den mindre uppskattade leken "brevbärare". Den innebar att jag gick runt hemma med en gammal postväska och delade ut små texter med samma avslutande fras; "Skriv svar snart".
Men skrivarlusten har alltid gått i perioder. I mina dagböcker från mellanstadiet kan jag läsa fraser som "Förlåt dagboken för att jag inte har skrivit på en vecka! *ex. antal hjärtan och ursäkter*". Jag kan tycka att en sådan prestationsångest (vilket förövrigt inte känns så sunt för en elvaåring), tar bort lite av charmen med att skriva. Och framförallt; charmen med att minnas.
För det är vad jag vill. Minnas. De små detaljerna; Vad jag gjorde den där lördagseftermiddagen i slottskogen, vem det var som fick mig att skratta så jag kissade på mig, bilderna därifrån och citaten från det. Det är så otroligt roligt och lärande om sig själv att kunna gå tillbaka i tiden och läsa om sitt liv. I mina dagböcker från högstadiet har Malin och Ewe (och även vänner jag inte längre träffar) skrivit små hälsningar och, om man läser det idag, något oförstådda tankar. Mallan har tillochmed skrivit hälsningar och "filosofiska" frågor till mina ev. framtida barn. Det var nämligen min ambition; att ge bort dem till barnen när jag blir äldre. Inte för att jag lider av storhetsvansinne, utan mer för att visa hur ett par fjortonåringar kan tänka (sedan hade jag iochförsig tyckt att det hade varit väldigt roligt att läsa om det varit min mammas).
Något annat jag är otroligt glad över idag är att jag även har skrivit under alla mina och Johans resor.
Hej och hå, nu känns det som man svävar iväg i ett oändligt filosofiflumm med överdrivna ambitioner (aka. det traditionella nattbloggandet, som man alltid tycker ser så mycket bättre ut än flamset man uttrycker på dagen) Det var hursomhelst inte riktigt tanken.
Jag blev inspirerad av min syster (eller kanske egentligen av båda två, på gott och ont) att försöka fortsätta skriva. För min skull, för att jag vill minnas.
Jag har tagit långhelg denna veckan. Det har varit mycket praktiska övningar, grupparbeten, litteratur och omtumlande tankar inför praktiken i skolan nu så jag kände att mitt tillfälliga mål har varit att bara luta mig tillbaka lite. Så får vi se vad nästa vecka bjuder på.
Nu ska jag följa med Johan hem till Mr. Blund (okej, otroligt dålig inte-ens-ordvits, men vi såg hursomhelst Bond i fredags), han har gått i förväg som vanligt...
Puss
Btw, Jag skriver från bloggerappen på ipaden eftersom hemsidan inte fungerar. Det är därför ganska svårt att se hur allt egentligen ser ut. Jag hittade iallafall en vacker bild på mig och la grek (en av få som jag har på denna totalt onödiga ipadkamera :) )
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar