Okej, nu blire mindre hypomaniroliga Elise och lite mer... depressionsreflektioner. Med det sagt är jag alltså inte deprimerad på riktigt igen, för hade jag varit det så hade jag inte skrivit något överhuvudtaget :).
Jag sover även längre och bättre för de som undrar. Fast mest min kropp. Det känns på något konstigt sätt som att huvudet aldrig sover. Hur mycket legala droger jag än tar.
Anyhoo..
Har de senaste dagarna haft lite självreflektion, tillbakablickar och psykoterapi i mitt huvud (som såklart även har bollats lite direkt och indirekt med bland annat D, E och J nr.2). Det är ganska jobbigt rent psykiskt, men jag försöker väl på något sätt förbereda mig mentalt på att bli en frikkin psykpatient. För att lyckas med detta måste jag försöka göra ett par saker.
1. Jag skall försöka bli lite mindre...cynisk i mina tankar om läkare.
Men vet ni vad? (Nu kommer min fördomsfulla och icke duktigaflickailska fram, så akta er): Vissa är maktkåta, besserwisserlekande och oempatiska jävlar. Som såklart inom alla yrkesgrupper, men det är ju märkligt att den gemensamma nämnaren kring de olika personer jag tänker på nu är.... Att de är läkare!
"Elise, JAG är läkare. Jag vet vad som är bäst för dig"
"Det är inte bara att skicka en remiss..."
"Det är ingen idé att kontakta öppenpsyk bara för att du inte sover. Dom har inte tid med dig"
"Det där får du ta med din diabetessköterska"
Problemet när jag blir såhär hatisk (vilket jag oftast alltså inte är eller visar, och absolut inte till någon jag inte känner) är att jag ser ensidigt. En frikkin blivande socionom borde ju ha lärt sig vid det här laget att människor är....*trumvirvlar* KOMPLEXA. Den där oempatiska och idiotiska läkaren kanske är världens snällaste småbarnsförälder som precis som jag gillar soliga vårdagar och Top model. Jaha, men jag skiter ju i det för jag vill inte kolla på Top model med dig. Jag vill att du ska vara bra på ditt jobb just nu när jag träffar dig! Sedan tänker jag att den ända "läkaren" jag vill ha finns i Malmö, och så blir jag lite vemodig men ändå glad för att jag har henne.
Och mitt i dessa tankarna kommer E nr.2 och säger med ett överempatiskt leende sådär klokt att; "Men Elise, det kanske inte alltid är svart eller vitt..?" Sedan visar han ett kick-ass filmklipp vi har jobbat med, drar ett (omedvetet?) opassande skämt, förklarar vad jag är bra på och *baaaam*; Jag skrattar och känner mig glad igen. Sedan när jag kommer hem vill jag typ metaforiskt dö. Dumma, och faktiskt, oberättigade skuld.
2. Jag skall sluta bygga på luftslottet (D lärde mig idag vad ett luftslott är, jag hade väl en liten aning). Allt går inte att planera, hur mycket du än vill.
3. Jag skall inse att jag i första hand lever mitt liv för min skull och inte någon annans.
4. Slutligen. Detta är fortfarande lite oklart för mig i mitt uppenbara halvhypomaniska tillstånd, men jag kanske skulle bli bättre på att be om hjälp och inte bara..hålla käften, skämta eller alternativt hjälpa andra.
Typ. Jag svarar kanske inte i telefon. Men jag vill gärna ha vissa (inte alla!) människor här. I min säng. Hetsätande pepparkakor och funlight. Utan några krav eller sexuella anspelningar eller andra genuspåverkande och rent allmänt mänskliga illusioner.
Och se på Top model.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar